Skip to Content

Från motspelare till medspelare

Metodistkyrkan i Sarpsborg var fram till branden 1992 Norges äldsta frikyrka.

Då metodister ska ingå avtal med den luterska kyrkan är det inte bara teologin som skapar svårigheter. Lars-Erik Nordby ger en internationell utblick om samtalens dynamik.

I varje familj som hade tillhört frikyrkligheten i Norge i några generationer, fanns det minnen om hur majoritetskyrkan använt sina privilegier till att hålla ”dissenterna” nere. Det hade varit svårt att gå ut ur Statskyrkan. När barnen växte upp och ville bli lärare, fick de i alla händelser inte undervisa i kristendomskunskap varken i folkskolan eller på universitet. Och hade någon gjort karriär inom politiken, fanns det gränser för hur många ministrar som kunde stå utanför Den norska kyrkan. Sådana saker spelade in då metodisterna skulle bestämma om de skulle ingå avtal med Den norska kyrkan med ett av målen att ”stå samman om att utföra kyrkans uppdrag och tjänst i vårt land i bön och arbete”. Metodister vara vana vid att behöva stå till svars för sin tro och bar inom sig en icke ringa opposition mot ”den stora kyrkan”. Avtalet godkändes dock 1996 med tre fjärdedelar av årskonferensens röster. Idag är det en naturlig del av metodisters ekumeniska liv med våra lutherska trossyskon.

Liknande känslor kom fram när metodister (The United Methodist Church) och lutheraner (Evangelical Lutheran Churh in America) förde samtal i USA. Men där var rollerna ombytta. En av lutheranerna utbrast: ”Vi lutheraner tänker att vi är lutherska när vi vaknar om morgonen och när vi lägger oss om kvällen. Ni metodister tänker inte så. Ni är bara ’vanliga kristna’.” Bara den nordiske metodisten vid bordet förstod var lutheranen talade om! Men sådana känslor hindrade inte att det blev ett avtal.

Men naturligtvis handlar samtalen som har förts mellan lutheraner och metodister först och främst om teologi. Luther hade gjort den enastående upptäckten att vi är frälsta av nåd allena. Vi blir förklarade rättfärdiga, frikända i domen för Jesu skull. Det ledde till reformation och frigörelse från den katolska ovissheten om nåden hade åstadkommit tillräcklig förvandling i våra liv för säkra den slutliga frälsningen för oss. Som känt var det också denna fråga John Wesley brottades med då han var ung student i Oxford. Trots alla bibelstudier, goda gärningar, bön och fasta fanns alltid ovissheten kvar. Det var här Wesley frigjordes av Luthers företal till Romarbrevet som lästes på Aldersgate Street den 24 maj 1738. Frälsningen blev personlig på ett nytt sätt och han fick en visshet som han inte haft tidigare. Men Wesley gav inte upp tanken på att nåden också hade en dynamisk sida. Även om vi var frikända i domen för Jesu skull, måste det vara möjligt att genom Guds nåd älska Gud och våra medmänniskor av hela hjärtat. Frälsningen verkar både för oss och i oss. När vi i Norge samtalade med våra lutherska vänner, var de bekymrade för att vår uppfattning om helgelsen betydde att vi måste lägga till egna gärningar och att vi kanske inte tog arvsynden och syndafallet på allvar. Här fick vi berätta om totalt fördärv och arvsynd, men först och främst om förutgående, rättfärdiggörande, helgande och härliggörande nåd, om nåden som alltid var först och störst.

Detta var också frågor som har tagits upp på nytt i samtal mellan lutheraner och katoliker. Genom att läsa Bibeln tillsammans på nytt fann de att frälsningen sker både i oss och för oss. Detta ledde till att de den 31 oktober 1999 skrev under ”Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen” i Wittenberg, där Luther hade slagit upp sina teser 1517 och reformationen börjat. Vi detta högtidliga tillfälle framförde generalsekreteraren i Metodistkyrkans världsråd en hälsning. Han gratulerade till resultatet av samtalen och önskade väl egentligen välkommen! Detta var insikter som också metodisterna kunde skriva under på. Det skedde också under Metodistkyrkans världsråds möte i Seoul 2006. Deklarationen och de tre parternas gemensamma bekräftelse var sedan till hjälp när avtalet mellan Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Metodistkyrkan ingicks.
Hösten 2016 hade vi i Norge ett ekumeniskt seminarium om hur den Gemensamma förklaringen om rättfärdiggörelsen mellan lutheraner och katoliker blivit till. Biskop Eero Huovinen gav oss en inblick i hur deklarationen kommit till. Han berättade att den finska lutherforskningen hade haft betydelse för den slutliga utformningen av dokumentet. De finska lutheranerna hade upptäckt att Luther inte bara var inriktat på frälsningens juridiska sida, utan också att frälsningen ledde till en inre förvandling. Kanske närheten till ortodoxin och dess teosis-lära har varit till hjälp med att se denna sida av Luther, vilket också fört våra båda kyrkor närmare varandra. Även vår tyske biskop Walter Klaiber var med på seminariet och berättade om det metodistiska anslutningsdokumentet, som han varit central i utarbetande av.

När vi firar reformationens 500-års jubileum kan vi därför glädja oss åt ett klimat där kristna läser Bibeln tillsammans, samtalar och inspirerar oss tvärs över gamla skiljelinjer. Detta hjälper oss att övervinna gamla motsättningar mellan minoritets- och majoritetskristna.

Lars-Erik Nordby

Pastor i Metodistkyrkan och föreståndare för Betanien Oslo



rsnb | about seo