Skip to Content

Metodistpastor Barratt lade grund för pingstkyrkan

I.K.Inha_Vilhelmsgatan.jpg

Thomas Ball Barratt var en brittisk-norsk gentlemannapastor i Metodistkyrkan som upplevde de första dragen av den moderna pingstväckelsen – och hämtade den till Finland.

Hösten 1911 steg metodistpastor Thomas Ball Barratt, 48, av ångbåten i Hangö. Med det gjorde han kyrkohistoria i Finland – inte så mycket för sin egen kyrka här, utan för att han bidrog till att pingströrelsen fick sin början i vårt land.

Norrmannen Barratt hade brittiska rötter och var en välansad grånad gentleman. Genom sina kontakter till den engelskspråkiga världen – där han var i född i Cornwall i England – kände han väl till det förra sekelskiftets stora väckelsepredikanter.

Som metodistpastor hade han i Kristiania (numera Oslo) 1902 startat en stadsmission. Det var ett omfattande socialt arbete till en del vid sidan av den etablerade Metodistkyrkan. Vid ”bymissionens” många stora väckelsemöten kom folk till tro.

När lokalerna blev för små hade Barratt startat projektet ”Håkonsborgen”, stadsmissionens nya byggnad. Norge hade precis gått ur den svensk-norska unionen och den pinfärske och nyvalde norska kungen Håkon VII – gift med en brittisk prinsessa – hade gett Barratt lov att använda sitt kungliga namn.

Till USA men inte till
väckelsens Kalifornien

År 1906 åkte Barratt till USA för att samla in pengar för bygget, med många metodistdignitärers rekommendationer.

Insamlingen blev ett fiasko men i New York där han hade sin bas hörde han om den nya ”pingstväckelsen” i Los Angeles på västkusten. Dit hade han inte råd att resa, men genom brevväxling och böcker kom han de nya andliga sanningarna om den helige Andes verk på spåren.

Den 7 oktober 1906, i Dr. Simpsons missionshem, fick han enligt sin självbiografi mellan klockan 5 och 6 på eftermiddagen en upplevelse av helig ande.

”Efter långa stunder av bön på knä tog jag bibeln bort till fönstret, och mina ögon föll på något ställe (som jag har glömt). Ögonblickligen omfattade jag den fulla reningen i min dyrbare Frälsares blod. Jag grät och skrattade om vartannat, länge. O, hur lycklig jag blev!”.

Fem veckor senare upplevde Barratt tungotalet, vilket han senare betecknade som sitt egentliga andedop.

Ryktet om det på den tiden märkliga tungotalet spred sig snabbt. I brev hem till Norge beskrev Barratt det och när han till nyår 1907 hade återvände till Oslo, föll den helige Ande på sitt nya vis också här.

Elak Helsingforspress

Tidningarna var snabba även för 100 år sedan. Redan den 7 januari 1907 stod det att läsa i Helsingforstidningen Nya Pressen om tungotalsmötena i Kristiania under rubriken ”De religiösa vanvettsupptågen i Norge”.

”När Barratt och några af hans lärjungar plötsligt börja tala engelska, franska, tyska eller någon negerdialekt i en uteslutande norsk församling, är ju naturligt nog, hvarje tillstymmelse till förnuft i tankegången borta”, skrev tidningen. Den beskrev också ett 20-tal personer ”under hemska stönanden och tjut” komma till tro.

Nya Pressen, liksom också ungsocialisterna kring Arbetarbladet, förhöll sig länge kritiskt till den nya pingströrelsen, med många hånfullt men välskrivna kåseriaktiga reportage från pingstmötena.

Det var inte första gången sådana här uttryck för helig Ande hade framträtt i Finland. Ett av de mest uppmärksammade fallen var från 1796 när folket från två gårdar i Savojärvi by nära Idensalmi var i höarbete på Telppäsniitty äng. Då slogs de plötsligt omkull av en väldig vindpust och flera av de närvarande ska ha börjat tala i tungor och profetera.

Händelsen ledde till en andlig väckelse i trakten och ses fortfarande som början till rörelsen kring ”de väckta”, kring körttiläiset, skörtfolket, för sin kännspaka folkligt enkla klädedräkt.

Debut på Folkets Hus

Först fyra år efter att T.B. Barratt återvänt till Norge, kom han 1911 till Helsingfors och talade här i det nybyggda, väldiga Folkets hus i Hagnäs den 19 september klockan ”half 8 e.m.”

I Helsingfors var journalisten Pietari Brofeldt (senare Pekka Aho) en tidig vän till rörelsen. Han var son till en folkkär prost i Savolax och bror till storförfattaren Juhani Aho. I tidskriften Toivon Tähti och senare i tidningen Kotimaa skrev man välvilligt och förstående om den nya pingströrelsen.

Med dagens samfundskarta känns det osannolikt att de som bjöd metodisten Barratt till Finland var – karismatiska laestadianer från Estland som följde laestadianpredikanten Aleksanteri Kumpulainen. Den som beskrivs som gudmor för besöket var läraren Hanna Castrén, som hade hört Barratt året innan i Oslo. Under sin första resa i Finland besökte Barratt också laestadianer i Ekenäs.´

I samma brokiga mottagningskommitté ingick också den frikyrklige Terjärvpastorn Oskari Jalkio, född Storbacka. Han kallades ”tattarprästen” för sitt arbete redan från 1900-talets första år med evangelium och socialhjälp till Finlands romer – som fortfarande i dag bland frikyrkorna helst väljer pingströrelsen.

Rauhan Sanoma välvillig

Också vår tidning refererade i novembernumret 1911 välvilligt Barratts förkunnelse. Man skrev om den väckelse ”som har varit välsignelsebringande överallt […] för att dess instiftare och ledare inte har varit någon annan än Guds helige Ande”.

Tidningen skriver om rushen till Folkets Hus ”ur alla folklager” att många hade blivit besvikna – både de ”som betraktar Barratt som en halvgud” och de som var där för eventuella skandalers skull. Barratts predikningar återges noggrant i tidningen och han beskrivs som en som talar ett ”enkelt språk som utan större utsmyckningar går rakt till hjärtat”.

Samma höst, den 19 november 1911 kommer en annan av grundläggarna till pingströrelsen i Finland till landet. Också han är norrman men med rötter i Frälsningsarmén – Gerhard Olsen Smidt. Han kommer från enkla förhållanden i Bergen och har även han lärt känna pingströrelsen i USA, där han också lagt sig till med namnet Smidt.

Den yngre Olsen Smidt är 33 år när han kommer till Finland. Tillsammans med Barratt reser de mycket tillsammans och predikar runtom i landet under expansiva år 1912–15, med möten i offentliga lokaler och dopförrättningar i det fria. År 1915 grundas landets första pingstförsamling Siiloam. Bland andra börjar Hanna Castrén arbeta på heltid för den nya pingströrelsen och lämnar den samskola för mindre bemedlade barn hon själv grundat i slum-Sörnäs i Helsingfors.

Thomas Ball Barratt har låtit vuxendöpa sig och tar 1916 slutgiltigt avsked av Metodistkyrkan, där han till sist bara varit lokalpredikant. Efter ha startat en pingstförsamling i Oslo ”på biblisk grund” skriver han i metodisternas Kristelig Tidende:

”Då vi stå i begrepp att ordna vår församling på Möllergaten 38 efter en annan ordning än den episkopala metodistkyrkans, blir det nödvändigt för mig att begära utträde ur kyrkan”, skriver han. Men det är värme i hans text: ”Jag vill tacka alla mina kolleger inom Metodistkyrkan för Eder kärlek mot mig. Jag går – ej som eder fiende utan som eder vän och broder i Herren. Lev väl.”

”Denna andliga anarki”

Pingstledare i Finland blir Gerhard Olsen Smidt som lämnar landet under första världskriget men återvänder 1919. Strax därpå grundas den ledande Filadelfiaförsamlingen i Helsingfors, tvärs över gatan till Olsen Smidts bostad i Kronohagen.

Ett brutalt och förgörande inbördeskrig har dragit 1917–18 över Finland och gränserna i samhället är skarpa. Metodistkyrkan ser inte längre pingströrelsen så positivt, åtminstone inte de svenskspråkiga metodisterna.

På sommaren 1918, efter krigets slut drar Nya Budbärarens huvudredaktör Karl Hurtig paralleller mellan de röda upprorsmakarna och pingströrelsen, som just då internt debatterar hur man ska organisera sig (tanken om oberoende ”bibliska” församlingar vinner till sist).

”Där finnes en bolschevism även inom den religiösa rörelsen. Pastor T. B. Barratt har själv icke gjort så lite till för att här i Norden framkalla den […] andliga anarkism, som länge härskat och fört med sig förvirring och oro överallt. Man har släppt tyglarna lösa till en obegränsad laglöshet […] på alla områden. Vi måste tillbaka till det sunda bibliska tillståndet, och då skall Guds Sion blomstraI"

Men norrmannen Olsen-Smidt arbetar på. Han grundar en tidning, ett förlag och publicerar tre sångsamlingar. Han är mycket populär och hans frågespalt är full av läsarfrågor i beundrande ton.

I början av 1920-talet blir Olsen-Smidt däremot anklagad både för ekonomiskt fiffel, envälde och villolära; den amerikanska pingstvännen William Branhams en-gång-frälst-alltid-frälst-lära. Till sist blir Olsen Smidt också 1925 åtalad för sexuell otukt med unga män i församlingen, döms till ett kort fängelsestraff i Skatuddens fängelse och avvisas till Norge.

Andras felsteg gav
Barratt plats i historien

Mellan raderna kan man läsa att den brittiskfödde metodisten Thomas Ball Barratt uppfattades som en lite torr och mindre färggrann predikant i Finland än Olsen Smidt. Men efter Olsen Smidts fängelsedom blev Barratt ändå i historieböckerna metodisten som blev som lade grunden för den finländska pingströrelsen.

I sina memoarer skriver Barratt om hur han 1938, kort före sin död, kom till Finland på nytt. Rörelsen hade då stabiliserats under ledning av denvälutbildade Eino Manninen och under besöket invigdes Saalemkyrkan i den dåvarande arbetarstadsdelen Berghäll.

Pingströrelsen har i dag över 45 000 medlemmar i Finland och lever i samma kyrkofamilj som Metodistkyrkan. Under årens lopp har många, både lekmän och pastorer, smidigt bytt samfund mellan de två kyrkorna.

Text: Jan-Erik Andelin



rsnb | about seo