Skip to Content

Oro och hopp

2018-01-15 17.25.42.jpg

– Jag ser på samhället som en myrstack, en massa människor som drar sitt strå till stacken. Det har varit Finlands styrka, speciellt från 50-talet och framåt. På senare år har vi sett en tendens till ökad polarisering, där det inte längre stämmer att alla har samma förutsättningar att finna sin plats och se sitt bidrag till helheten. Vi ser därför tecken på en oroande tudelning av samhället. Det säger samhällsvetaren och forskaren vid Åbo Akademi, Siv Sandberg.

Siv Sandberg växte upp i en liten by i Esse, något som påverkat henne mycket. Hon växte upp i en storfamiljsituation med fyra generationer nära inpå varandra. Som liten flicka upplevde hon att det var farfars far som fanns till hands när de andra var på arbete. Det var en familj av byahövdingar med ett självklart ansvar utöver den egna familjen.

– Jag hade aldrig den där känslan av att växa upp i en byhåla. Hembyn representerade tryggheten. Alla bar ansvar och det fanns ingenstans att gömma sig.

– Jag har en lång karriär i kristen verksamhet. Söndagsskola, skriftskola och ungdomsverksamhet, kristna skolungdomsgruppen där hemma. Och det har fortsatt så i Åbo. Bland annat var jag med och postade Nya Budbäraren, när den utgavs från Åbo. Nu är jag aktiv i Åbo svenska församling. Jag är sedan 2010 medlem både i kyrkofullmäktige och sitter i kyrkorådet för Åbo och S:t Karins kyrkliga samfällighet och går i högmässan så ofta som möjligt. Det är fint att ha haft med det här hela tiden.
Siv Sandberg är forskare i samhällsvetenskap vid Åbo akademi. Forskningen innebär dels att undersöka det som finns, till exempel hur samhället är uppbyggt och fungerar i andra nordiska länder. Dels att vara med och utforma nytt. Det kan gälla utredningar på kommunalnivå, nu senast en kommunsammanslagning på Åland. Eller på riksplanet, där förvaltningsreformerna avlöst varandra i rask takt sedan 2005.

– Det är länge det. Folk börjar tröttna och det är en oroande cynism på gång.
Som forskare har hon alltså en klar relation till det omgivande samhället. Och speciellt under de senaste tio åren har hon haft ena benet i det praktiska. Genom utredningarna, men också på andra sätt. Hon anlitas ofta av Yle som expert i samhällsfrågor. Och hon är viceordförande i Samfundet folkhälsan.
Vi har nyligen avslutat det stora jubileumsåret och det är intressant att höra hur en samhällsvetare ser på det självständiga Finlands 100 år.

– Eftersom mitt perspektiv är samhället som myrstack, ser jag samhället som en massa människor som gör sitt jobb, drar sitt strå stacken. En styrka i Finland har varit att man kunnat utnyttja folks utveckling. Till exempel genom skolan. Sådana som jag har varit vinnare i den långsiktiga samhällsutvecklingen, dvs. en kvinna från landsbygden.

– Från 50-talet fram till 80-talet byggdes ett decentraliserade samhället med barnbidrag, studiestöd och pensioner. Målet var att skapa likvärdiga levnads- och utvecklingsmöjligheter oavsett var man bodde och vilken social bakgrund man hade. Det har funnits social rörlighet. Många har gjort det som man i Sverige kallar en ”klassresa”. Det har varit lönande att vara finländare. Vi har haft en levande landsbygd och det är först under de senaste femton åren som urbanisering tagit ordentlig fart.

– Nu börjar man inse att det inte är möjligt att hela Finland är bebott och betjänas lika. Den rörlighet och frihet vi skapat har också gjort att känslan av att vi alla bidrag till helhetens bästa har försvagats. Vi har förälskat oss i frihet och blivit mer enskilda konsumenter av samhällets goda än bidragsgivare i en gemenskap. När man så märker att alla inte har samma möjligheter längre, skärps skillnaderna och ökar risken för marginalisering.

– En del av mina kolleger på Åbo akademi arbetar med hur man kan utveckla demokratin, för att motverka
polarisering och öka dialogen. En del samhällsvetare i olika länder hävdar att den gamla uppdelningen i vänster höger börjar bli verkningslös. Nu diskuteras GAL-TAN, där G står för grönt, A för alternativt och L för liberalt, respektive T för traditionellt, A för auktoritärt och N för nationalistiskt. Vi kan känna igen en del av detta i Sannfinländarna och proteströrelserna i Europa och övriga världen. De fångar upp intresset bland dem som lever i marginalen, både socialt och geografiskt, och utgör en riskfaktor.

– En växande grupp i samhället uppfattar att de inte längre har något att ge i samhället och att samhället inte har något att ge dem. I riksdagsvalsundersökningen som gjordes efter valet 2015 frågade man varför väljare lät bli att rösta. I östra Finland uppgav över 60 procent av dem som lät bli att rösta att de känner misstroende mot det politiska systemet och att de upplever att de inte har någon personlig nytta av att rösta.

Hur ser då framtiden ut för Finland? 1917 blev landet självständigt och kunde fira den solidaritet och sammanhållning som burit det. Men den nyfödda nationen hann inte mycket mer än fira nyår för hundra år sedan, förrän ett inbördeskrig bröt ut som krävde fler människoliv än de båda krigen mot Sovjetunionen drygt 20 år senare. Är 2018 början på en ny polarisering?

– Det finns som sagt oroande tendenser, men jag ser med hopp på framtiden. Vi har ändå ett civilsamhälle som kan regerar. Ta flyktingfrågan. När samhället är långsamt och orättvist, så reagerar människor. En massa människor har ställt upp med både protester och praktiskt engagemang för flyktingarna. Det finns också ett entreprenörskap, en förmåga att ta egna initiativ och skapa något nytt.

– Jag tycker om uttrycket Samhällsbygge. Och det står inte stilla i vårt samhälle. Mycket sker hela tiden, till exempel pappans del av föräldraledigheten och delaktighet i fostran. Men det är viktigt att vi behåller initiativet. Vi får inte förlora känslan av samhörighet och det ansvar som till exempel jag fick lära mig i Esse, att vårt ansvar går utöver den egna familjen och den egna gruppen. Om vi bara är konsumenter är vi inne på en farlig väg.

– Det är också viktigt att kyrkan spelar sin roll i detta, eller finner sin roll i utveckling, för kyrkan är uppe i något av en omvälvning. Kyrkan visar sin styrka som en motvikt mot orättvisa, men uppleves fortfarande som en samhällsinstitution. Den behöver bli mer en del av civilsamhället som en medlemsrörelse. Kyrkan sysslar alltför mycket med sig själv. GAL-TAN märks också i kyrkan och förväntningarna på den är mycket olika.



rsnb | about seo