Skip to Content

I #metoo-dismens tidevarv

Foto Azat Bayandin.jpg

Hur angeläget #metoo än är så behöver vi förr eller senare också tala om den kristna förlåtelsen, skriver Jan-Erik Andelin

Planet skulle precis rulla iväg från den dimmiga plattan för en lång nattflygning hemåt. Alla vi jobbkompisar som var på väg hem från några goda och lärorika dagar utomlands hade fått spridda platser i den halvtomma kabinen. Belysningen hade dämpats. Det var sen kväll och vi skulle snart starta.

Längst bak på en rad med fem stolar i bredd hade två av oss fått platser, Unni, en av mina jobbkompisar och jag. Det hör nu till sakens natur att Unni inte heter så på riktigt, när jag nu berättar vad som hände sedan. När planet rullade ut i mörkret mot startbanan så vände hon sitt huvud på nackstödet mot mig och sa: jag vill kyssa dig.

Jag hade trivts med att jobba med Unni. Det fanns jobb just vi gjorde bra tillsammans. Vi hade samma humor, liknande temperament och samma bakgrundskunskaper. Men en arbetsplatsromans ville jag inte ha. Jag blev både arg och ledsen och teg till sist genom hela flygresan. Den här arbets­relationen skulle aldrig mer bli som förut. Och det blev den inte heller.

Visst finns det
en könsmaktsordning

Under det senaste året av #metoo har många berättelser av motsvarande slag rullats upp. Mest har kvinnor berättat motsvarande berättelser om män, det har varit rörelsens etikett – det är fokus på mäns misslyckade, fräcka eller omotiverat självklara initiativ.

Inte heller kyrkor och kristna samfund har kommit undan. Parallellkampanjer till #metoo i kristna miljöer har med egna hashtags redogjort för kränkande, sexuellt färgade händelser också i kyrkor, #vardeljus i Sverige eller #sanningenbefriar i Finland.

En del av berättelserna som delas från allt från skriftskolläger till sakristior är förskräckande. De har förstås ackumulerats under många år och årtionden och när trålen nu töms så kan det också få övergrepp att verka vanligare än de i vardagen är.

Det är faktiskt värre när män är de som gör fel. När någon missbrukar den vänskap, förtrolighet och närhet som upp­står på en arbetsplats, i en förening, i en församling – då har män en större tyngd ur en uråldrig tradition att, som det trist heter, ta för sig. Vi män har mycket mera legitimt kunnat spela ut vår manlighet och vår inbillade eller verkliga charm.

Det finns en könsmaktsordning. Det låter som ett argt osympatiskt, feministiskt stridsbegrepp. Men den osunda ordningen är verklig också i kristna församlingar. Alltför ofta har män det sista ordet, eller de flesta rösterna när de har räknats. Ju värdefullare representationsuppdrag, desto självklarare är det så.
Och på motsvarande sätt har det varit alldeles för självklart att när någonting praktiskt behöver fixas i kyrkan, allt från snabba smörgåsar till att bädda en gäst­säng, så är en kvinna i kyrkan ofta vips den som får det gjort.

Samband mellan karisma
och missgrepp

I kristna sammanhang har vi hållit trohet och familj högt. Likaså har vi i kristet ungdomsarbete – ofta men inte alltid – sett respekt mellan könen som någonting viktigt när vi har fostrat våra unga.

Ändå har vi också i vår egen kyrka sett exempel på den underliga mekanism där någons popularitet, vardagskarisma och kanske lilla kändisskap har varit en fasad, bakom vilken sexuella övergrepp och sidosprång har kunnat ske. Ibland har de varit riktigt allvarliga.

I det perspektivet är det en lindrig händelse, liksom i division sju, att Unni ville kyssa mig, en gift man som redan då för många år sedan hade både fru och barn hemma. Nu var hon inte min chef där i halvmörkret på rad 31. Vad som hade hänt om jag hade varit en kvinna och hon min manliga chef kan jag inte bedöma, eller om jag dessutom hade varit i ett läge där hans makt hade varit så stor att jag inte hade vågat avvisa och krångla.

#metoo ger oss
många lektioner

Metoo är en omvälvande rörelse.

Metoo lär oss att inte dölja och förtiga. Metoo lär oss att inte missbruka makt. Metoo lär oss att upprätta och återge en utsatt människa hennes värde.

Metoo lär oss någonting om kollektiv skuld när vi alla till­sammans har blundat. Metoo lär oss att vara ömsesidiga och se varandras belägenhet som människor. Och metoo ställer oss sist men inte minst inför det att förlåta.

Under det senaste metoo-halvåret har jag skämts över ett par saker. Det ena är situationer där jag som man helt oavsiktligt, av tanklöshet, har råkat skrämma kvinnor som har kunnat ha en god orsak att tro att jag har ”haft avsikter”.

Som när jag på en resa i ett fattigt land i en hotellobby råkade på finländska ”Riina”, en vilse­kommen backpacker helt utan pengar och utan rum för natten. Och jag sa impulsivt att hon kunde dela hotellrum med mig eftersom det rum jag hade fått var ovanligt stort. Det rätta svaret på hennes villrådiga och ängsliga blick om vad mitt förslag egentligen var fråga om var naturligtvis ett annat. Det var att låna henne pengar till ett eget rum.

Det andra jag 2018 skäms över är hur många otrevliga och kränkande situationer som i min närmaste omgivning har gått mig förbi. Först efteråt har kvinnor jag känt frågat mig om jag faktiskt aldrig hade märkt hur jobbiga olika män alldeles i min närhet hade varit mot kvinnor, i både ord och handling. För att inte tala om vad som hade hänt på jobbfester vi alla hade varit med om.

Nej, skäms jag, jag såg ingenting av det där.

Det är inte utan orsak sexuella trakasserier och övergrepp ofta kallas ”härvor”, sjuka nystan av människors relationer och lojaliteter. Vi blundar för så mycket – tillsammans. Och när vi har blundat tillräckligt länge skäms vi över att vi aldrig ingrep, eller sa högt som det var. Och det vi skäms över, det tiger vi om ännu mera. Och sedan inser andra vad vi skäms över och så hyssjar och tiger de också.

De händelser som för några år sedan rullades upp om en känd pastor i vår kyrka har efterhand för mig vecklat ut sig till en större lärdom. Det är att det inte bara handlade om honom. Och inte heller enbart om hans närkrets och hans församling. Utan om ett helt samhälle som visste att någonting var på tok, men inte reagerade och sade saker och ting högt. I stället bidrog man till att ett tillsynes välmående finlandssvenskt samhälle också var en tigandets köping, i den här frågan och kanske därmed i många andra.

Igen jagar vi ut bocken i öknen

Ibland när jag tänker över hur människor kan bete sig mot varandra kommer ett bisarrt och motbjudande konstverk ofta för min inre syn. Det är britten William Holman Hunts målning ”The Scapegoat” från 1884 – syndabocken, en tavla med ett fult, tovigt, slitet djur i ett ödsligt och kallt landskap.

Metoo-rörelsen gör mycket gott i att lyfta fram oförrätter som kollektiv har tigit om. Men det finns också ett drag av oförsonlighet och brutalitet. Svåra och komplicerade saker i vår mitt löses genom att någon utpekas och straffas så som man i Tredje Moseboken lade sina händer på en bock och sedan jagade ut den i öknen.
Också vi män är förstås också utsatta för intima, småsexuella spel i vardagen även om inte just det är temat för metoo.

Under några år i mitt arbetsliv var ”Amanda” min förman och chef. Hon talade inte så mycket om det, men ibland berättade hon för sina närmaste jobbkompisar om hur risigt och rivet hennes liv hade varit. Och ibland kunde man läsa av hur hon i sin energiska chefsroll arbetade med det där, jobbade sig bort från barlast i hennes liv som hade gjort henne till den hon var.

Ibland kunde hon, i korridor­skugga och när ingen annan såg, gå i kroppskontakt som var mer än vanligt vardagligt klapp-och-kram på en god arbetsplats. Det var uppblandat med chefsdrive och det där lilla burdusa och intensiva en energisk människa har.

Jag behöver inte vara kvinna för att förstå den ofta omtalade metoo-upplevelsen av hur man fryser till i en sådan situation. Hur man står möjligast stilla och önskar att det ögonblicket ska vara förbi, så att vi sedan kan återgå till den normala arbets­dagen.

Förvirrande, dubbla känslor

Samtidigt kan jag också känna den där dubbla känslan som måste förvirra många i dessa metoo-dagar. Det är obehagligt att någon går in över ens egna gränser. Men samtidigt kan man i det som händer också uppleva att hur den andra, som ville röra och ta på, inte gjorde det enbart för att spela ett spel, utan att det bottnade i att han eller hon någonstans därinne var djupt allena i världen.

Många metoo-berättelser har också bevarats i det tysta för att de på det här sättet inte är enkla. För att vi också kan ana den längtan och det letande efter mening som någon inte kunde uttrycka på något annat sätt än genom en köttig flirtfras, genom ett tafsande eller ett sexuellt spel.

Att göra något
brutet helt igen

Metoo ställer också svåra frågor om att förlåta. Metoo uppmuntrar oss nu på ett sorgligt sätt som ligger i tiden att aldrig förlåta. Övergrepp anses vara en del av en historisk kamp där vi aldrig har råd att lägga oförrätter till ro. Det är en stor utmaning för den kristna tron, för oss som läser den bön Jesus själv har lärt oss: förlåt oss våra skulder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss.

Vi landade i Helsingfors, Unni och jag på vår tysta bänkrad där saker hade gått fel. Men det fina blev hur Unni redde upp det hela. I taxikön på Helsingfors-Vanda bad hon om förlåtelse. Hon resonerade hur hon själv hade känt och tänkt och varför det blev som det blev. Och hon sade att hon förstod att hon hade gått in över mina gränser.

Men efteråt kunde jag inte förlåta. Jag tyckte det var otrevligt att arbeta i hennes sällskap och jag var ovänlig och tvär ända tills våra liv kort efter det gick åt olika håll och vi började jobba på andra arbetsplatser och i andra sammanhang. Jag skämdes många år över att en oönskad intim invit var nånting jag inte hade kunnat hantera.

Nu många år efteråt kommer ett slags metoo-lära som hävdar att jag kände helt rätt, för att det handlade om ett sexuellt miss­grepp. Även om jag är man, antar jag. Men jag är inte säker på att det är den friskrivning jag vill ha.

Kristna miljöer har ofta kritiserats för att ha vår egen förlåtelse och därmed ibland vår egen lag. Det sägs att vi undanhåller olika slag av små och större förbrytelser för våra världsliga myndigheter för att vi sägs tro att vi i Guds ögon kan ha full försoning med varandra också utan polisanmälningar och juridik.

Men så är det inte. I kedjan av händelser i Metodistkyrkan för några år sedan blev det tvärtom tydligt att finländsk lag preskriberar alla sexuellt färgade missgrepp senast efter 20 år, medan sexuella övergrepp i det förflutna ofta bubblar upp till ytan långt efter det. Kyrkans regelverk, särskilt för pastorer, avskriver för sin del aldrig vissa typer av ont man gjort mot andra människor.

I den i sig nödvändiga metoo-vågen behövs också den kristna bilden av hur det som gick sönder kan bli helt igen. Att den som var utsatt, förnedrad och förtigen blir upprättad i sin fulla rakryggade längd som, oftast, kvinna. Men också att förövaren som utövade makt och spred felgrepp också kan bli fullt förlåten, innesluten och en del av gemenskapen igen.

Det är ingen billig nåd. Verklig förlåtelse är att ge den människa som gjort illa en chans att inifrån se vidden av sina handlingar. Det är att långsamt kunna sätta sig in i den andres läge, den vars liv man skadat. Och därefter börja den långa vägen tillbaka – utan att fördenskull gå helt ensam.

#metoo är alldeles genom­gripande nödvändigt. Men vågen får inte ta formen av en blint obarmhärtig historisk kamp och hämnd.

Jan-Erik Andelin är utrikeskorrespondent för Hufvudstadsbladet i Norden.

Foto: Azat Bayandin



rsnb | about seo