Skip to Content

En hälsning från Liberia

Ganta main street

Sedan slutet av januari har Marie och jag, tillsammans med vår lilla dotter Isis, befunnit oss i Ganta, Liberia. Marie är här som praktikant på Metodistkyrkans sjukhus som en del av sina fortsatta studier. Min uppgift är i huvudsak att ta hand om Isis medan mamma är borta men jag har även hjälpt till vad jag kunnat med diverse datorstrul här på sjukhuset. Om en vecka är det dags för oss att resa hemåt igen. Jag vill gärna på det här sättet sända en liten hälsning till er alla där hemma genom denna lilla reflektion över vår tid här i Liberia.

Staden Ganta är en av de större i landet. Någonstans har jag läst att den skulle vara näst störst. Kanske har någon annan nu hunnit växa om Ganta men i vilket fall är det fråga om en stor stad, mätt i lokala mått. Huvudgatan som kantas av butiker är en knapp kilometer lång och det finns en större väg som svänger av söderut från stan. Grannstaden Gbanga ligger 65 km härifrån men vägen därifrån är riktigt dålig. Det tar över två timmar att köra därifårnmed bil. El finns inte i staden, om du inte har en egen generator. En kraftledning är dock under byggnation så tillförlitlig elförsörjning borde inte vara så långt borta numera. Vi har nog varit på avlägsna trakter tidigare men riktigt förberedda för att det skulle vara på det här sättet på en centralort i landet var vi nog inte. Men man får ta dagen som den kommer och koka på grillkol.

På sjukhuset rullar vardagen på enligt inkörda rutiner. Varje morgon klockan 8, förutom söndagar, samlas personalen för morgonandakt i kapellet. Lokalpastorn som har utnämning till kapellet kallar oss till gudstjänst genom att slå på en gammal syrgastub som fungerar som kyrkklocka. Ofta inleder vi med följande sång:

Good morning Jesus, good morning Lord.
I know you come from heaven above.
The Holy Spirit sits on the throne.
Good morning Jesus, good morning Lord.
In the morning, early in the morning.
In the morning I rise and praise the Lord.

Sen sjunger vi en psalm, växelläser ur psalmboken och läser den text som dagens predikan skall utgå ifrån. Pastorn predikar verkligen varje dag. Ja, förutom på torsdagar för då är det är en hälso-föreläsning där det brukar vara predikan. Oftast är det någon ur personalen på sjukhuset som informerar utgående ifrån sitt specialområde. Det har bland annat handlat om diabetes och missbruk av alkohol.

Under de veckor vi har varit här kan vi konstatera att pastorn verkligen gjort ett bra jobb med dessa predikningar. Han har verkligen inte varit något sömnpiller trots den tidiga timmen. Han talar engagerat och jordnära utifrån de dagliga utmaningarna på sjukhuset. Tänk om man alltid skulle få inleda arbetsdagen på det sättet!

Marie, som är barnmorska, jobbade i början av vår vistelse här ett par veckor på avdelningen för mödrarådgivning och förlossningsavdelningen. Största delen av sin tid har hon dock tillbringat med att åka ut till de närliggande byarna. Härifrån sjukhuset åker i princip dagligen tre grupper ut med bil för att ge rådgivning och preventiv hälsovård i närområdet.

Hur ser det dock ut här på sjukhuset? Och hur fungerar det? Ja, svaret på den frågan beror egentligen på vem som frågar. Eller mot vilken bakgrund man speglar det svar man får. Man kunde till exempel svara att förutom att man skulle behöva en anestesiläkare så är alla läkartjänsterna besatta och sjukhuset har god tillgång till utbildade sjukskötare genom den skola man själva driver. Alternativt kan man säga att många i personalen saknar även den mest elementära kunskaperna i att arbeta sterilt. Båda svaren är lika sanna.

Sjukhuset består av en länga låga hus med åstak. I huvudsak är det i bottenvåningarna som avdelningarna finns men även vindsvåningarna är inredda med lite förråds- och kontorsutrymmen. Det ger lite välkommen svalka i bottenvåningarna. Dammet utifrån kommer obehindrat in genom fönstren som är försedda med myggnät. Ibland är näten hela, ibland inte. Sängplatser finns det ganska gott om även om man gärna skulle utvidga genom att bygga ett större sjukhus på andra sidan den lilla landningsbanan som finns på missionsstationen här. För det mesta återfinns urtvättade lakan i sängarna. Den stora generatorn som finns i ett skjul ute på gården förser sjukhusområdet med ström ungefär klockan 9-15 och 19-22. Det kanske inte låter så hävt men här finns åtminstone ett sjukhus, i stort sett det enda i regionen, som ger allmänmedicinsk och kirurgisk vård.

Kyrkan i landet är väl ungefär som vi föreställer oss att en afrikansk kyrka är. Vi hade förmånen att vara med på årskonferensens högtidsgudstjänst då den hölls i Gbanga. I övrigt har vi firat gudstjänst här i missionsstationens stenkyrka. Distriktsföreståndaren har också sin utnämning hit och vi brukar vara omkring 200 vuxna på söndagarna. Årskonferensen som hölls i år var den 179:de i ordningen. Metodistkyrkan har alltså lite fler år på nacken här än hemma i Finland.

Man kan tycka att man inte hinner uträtta så mycket här mellan blöjbyten, matlagning, tvätt och promenader in till matmarknaden i stan. Inte på ett par månader i alla fall. En av missionärerna här sa också att det bara är att titta och lyssna det första året innan det lönar sig att komma med några förslag. Jag upplever dock för egen del att det varit viktigt att åter en gång komma ut för en lite längre tid på "missionsfältet". Jag var nog på gränsen till att i min tjänst och i de förtroendeuppdrag jag har inom kyrkan alltför länge endast ha rört mig på den administrativa nivån av arbetet. Ett svettas här i värmen och bli frustrerad över "tidsanvändningen i Afrika" och övriga utmaningar har gett förnyad förståelse och ödmjukhet för dem som faktiskt jobbar här.

Pontus



mission | about seo