Skip to Content

Resa i fullmånens sken

Människor vandrar längs landsvägen till Mutoko

Vi hade just tagit farväl av den amerikanska gruppen för sin hemresa på Harare flygfält. Vi hade upplevt en fin resa till Victoria Falls med safari i grannlandet Botswana. Där hade vi hade bott på ”Safari Lodge”, en träkonstruktion i två våningar med en sida som tältvägg samt med kök och badrum med varmvatten.

Nu skulle några av oss återvända till Nyadire och fortsätta arbetet. Nyadire missionsstation ligger på savannen cirka 160 kilometer nordost om Zimbabwes huvudstad Harare. Cirka 55 kilometer av vägen går längs sandvägar.

Vi startade med församlingsledaren, pastor Julius, vid ratten i Toyota-terrängbilen med flake. Allt gick väl och vi stannade för att handla mat lite utanför stan. Vi fortsatte och betalade vägtull för att så kunna lägga ut på den asfalterade huvudvägen till Mutoko.

Efter ett tag sade Julius att växlarna inte riktigt ville gå in. Vi fortsatte och efter ett tag till föreslog en från det amerikanska teamet att vi skulle stanna och tanka bilen, så vi kunde delta i resekostnaderna. Sagt och gjort. Men då sade bilen upp kontraktet och vägrade starta. Ett samtal till mekanikern i Nyadire klargjorde att vi borde försöka starta på treans växel.

Efter några övningar till lukten av bränt var vi ut på vägen igen. Men Julius tyckte det gick så långsamt på treans växel så han försökte växla till fyran. Men se, det gick nu inte och så rullade vi sakta och snopet till kanten.

Där stod vi på savannen och undrade.

En polisbil passerade utan att ta notis om oss. Människorna som vandrade längs vägen tittade på oss undrande. Vi började skuffa bilen till ett backkrön för att sedan få mera fart. En bil stannade för att hjälpa oss, så vi kunde hoppa i bilen innan det väl tog fart i nedförsbacken.

Motorn startade igen och vi kunde fortsätta färden, dock med en person på flaken. Så körde vi i 60 kilometer i timmen mot Nyadire, välmedvetna om att vi inte kunde stanna en enda gång innan vi kom fram. Pastor Julius fru Joyce började undra vad Julius tänkte göra om vi skulle stöta på någon poliskontroll längs med vägen. Sådana är mycket vanliga. Julius sade att han skulle veva ner vindrutan och ropa till dem att han stannar nästa gång. Joyce svarade att hon inte ville ha sin make i fängelse.

Men det fanns inga poliskontroller längs huvudvägen, i stället började vi undra hur vi skulle klara alla de tvära svängarna längs sandvägen? Bilen visade sig vara en seg diesel och första svängen till sandvägen gick riktigt bra. Och fullmånen steg upp i sydost som en grannröd karamell.

Men efter ett tag märkte vi att lyktorna blev allt svagare och till slut dog de ut. Men månen steg allt högre på himlen och lyste upp vägen för oss med sitt bleka silverljus och den lyste på alla de vandrare som hastigt dök upp i mörkret från ingenstans.

Vi passerade över en bäck med en kraftig smäll, där bara hälften av cementen fanns kvar av bron och man egentligen hade behövt köra försiktigt i krok. Det insåg jag först senare. Stackars han på ”flakan”!

Sandvägen fortsatte genom den glesa savannskogen. Bäst vi kom farandes i lite högre fart kom en bil ut från höger och stannade rakt framför oss mitt i korsningen på tvären. Den hade sett oss för sent där vi kom i mörkret utan lyktor. Vad göra? Julius hann bara ropa ”good God” och svängde ut i grästovorna och vilt skumpande passerade vi bilen och fortsatte färden. Stackars han på ”flakan”!

Efter några vändor till kom vi till Nyadire, ingenting var i vägen utan vi kom precis ända fram till dörren till huset dit vi skulle! Lättnaden var stor och jag tänkte: ”så här är det på en riktig safari”!



mission | about seo