Varför hade ingen bråttom?

28.01.2022 kl. 10:03
Jag var på gudstjänst i Borgå i söndags och lade märke till en intressant sak. I slutet informerades vi om att det traditionsenliga kyrkkaffet var inställt. Coronarestriktionerna tillät oss att hålla gudstjänst, men inte att ha en samling där vi satt mitt emot varandra runt bord och utan masker. Det var inte svårt att acceptera, men ingen skyndade sig hem. Alla hittade någon som vi gärna ville hälsa på och prata en stund med.

Några kom överens om att gå och köpa ”take away” och kom tillbaka för att äta sin lunch tillsammans. Jag skulle iväg till en ny gudstjänst i Lovisa, men inte heller jag gjorde mig någon brådska. Hur kom det sig?

Det har alltid varit viktigt att betona att gudstjänsten inte tar slut när gudstjänsten tar slut! En tid var det flera präster som efter välsignelsen sa: ”Nu är gudstjänsten slut. Nu börjar gudstjänsten.” I USA är det inte ovanligt att gudstjänsten avslutas med både välsignelse och ”sending forth”, det vill säga utsändelse. Och ibland är de båda momenten kombinerade.

Men när samhället har ändrats har också den kristna församlingens verksamhetsformer påverkats. För femtio år sedan skyndade sig gudstjänstdeltagarna hem för att förbereda söndagsmiddagen. Medlemmar och vänner till församlingen stötte man ändå ihop med ”på stan” och man hade enkla kaffebjudningar med varandra. Numera är det ovanligt att folk ”tittar in” till varandra och kaffebjudningar förekommer knappast alls.

Det var därför ingen hade bråttom hem i söndags. Vi behövde umgås med varandra livs levade, inte bara i telefonen eller på Skype, Zoom et cetera. Det är därför kyrkkaffet har blivit så viktigt och saknat under pandemin. Kanske borde pastorn numera efter välsignelsen säga: ”Gudstjänsten är slut. De heligas gemenskap (som vi tror på enligt Apostoliska trosbekännelsen) fortsätter vid kaffeborden.”

Hans Växby

Feed-back kan sändas till hans.vaxby[at]gmail.com

Hans Växby