Det är torsdag. Jag bär svart. Men i dag känns det svarta mörkare och tyngre än vanligt.
De senaste veckornas nyheter har gjort mig arg, frustrerad och framför allt bedrövad.
Unga kvinnliga politiker, inte minst kvinnor med utländsk bakgrund, utsätts för hat, rasism och riktade angrepp. I en uppmärksammad rättegång används argument om artisten Mira Luotis ålder och utseende i försvaret mot anklagelser om sexuellt våld. Som om en kvinnas utseende skulle ha något med hennes rätt till sin egen kropp att göra.
Och det som förenar så mycket av det här är försöken att tysta kvinnor. Genom hat och hot, genom förlöjligande och misstänkliggörande. Genom att ifrågasätta deras trovärdighet eller helt enkelt göra det så obehagligt att höja rösten att tystnaden till slut känns som det enda alternativet.
Samtidigt fortsätter kvinnor att dödas av män de levt med, älskat eller försökt lämna.
Jag blir så bedrövad över hur kvinnohatet tillåts växa och normaliseras. I politiken, i kommentarsfält, i vardagliga samtal. Och kanske framför allt över hur vi tycks vänja oss.
Dietrich Bonhoeffer, som gjorde motstånd mot nazismen, påminde om vårt ansvar inför ondskan. Tystnaden befriar oss inte från ansvar. Den tanken utmanar mig. Också som kristen och kyrkoledare.
Varför är vi som kristna ibland så snabba att höja rösten i vissa moralfrågor, men så märkligt tysta när det gäller mäns våld mot kvinnor? Om vi verkligen tror att varje människa är skapad till Guds avbild, borde det väl också synas i vad vi väljer att stå upp för? Det här handlar inte om höger eller vänster. Det handlar om människovärde, rättvisa och vilket slags samhälle – och kyrka – vi vill vara.
Jag vet att det här riskerar att bli ännu ett inlägg i mängden. Jag vet inte om det förändrar någonting. Men alternativet, att tiga, känns ännu värre. Därför bär jag svart i dag. I solidaritet med alla kvinnor som utsätts för våld, hot och förnedring. Och med dem som inte längre kan göra sin röst hörd.
Vi får inte vänja oss. Vi får inte titta bort. Vi får inte tiga.