Det tog en stund eftersom ordet ”liturgi” knappast var ett positivt ord för någon av oss. Med det förknippade vi stelnade former och rabblande av färdigskrivna texter. Det Tore försökte få oss förstå var att alla gudstjänstformer har sina skrivna eller oskrivna mönster. Det kan vara traditioner som går långt tillbaka i tiden eller det kan vara vanor som den nya pastorn hade med sig. Och församlingen har vant sig vid att det är så det brukar vara och så ska det vara.
Ordet ”liturgi” kommer från gammalgrekiska och betyder ”det folket gör”, närmare bestämt det som det gudstjänstfirande folket gör tillsammans. I Metodistkyrkan har det alltid funnits någon form av ”kyrkohandbok” med föreskrifter eller rekommendationer om hur gudstjänst firas.
När Sverige (och svensk-Finland) fick en ny Kyrkohandbok 1968 innehöll den ”sådant, som vi anser alltjämt bör användas” (ur biskop Odd Hagens förord). 1990-talets kyrkohandböcker i Norden tog mönster av den amerikanska Book of Worship och vara mera en undervisning om ”gudstjänstens grundmönster” och innehöll flera alternativa ordningar.
När Finlands svenska metodistkyrka fick sin egen Ritualbok i början av 2000-talet skrev Tom Hellsten och Kaikka Växby i förordet: ”Gudstjänsten i alla dess former – från dop till begravning, från högtidlig söndag förmiddag till enkel smågruppsandakt – är ett heligt tillfälle. Den förtjänar det bästa. Den förtjänar att vara förberedd in i minsta detalj. Och den förtjänar att vara Ande-inspirerad vart enda ögonblick.”
I dagens Metodistkyrka har tanken på en någorlunda gemensam liturgi försvunnit helt. I några församlingar finns det kvar drag av 1900-talets kyrkohandböcker. Andra församlingar har gått in för det som kan kallas Hillsong-mönstret efter en australisk församling som försett världen med ett stort antal lovsånger. Där inleds gudstjänsten med ett längre parti +-30 minuter ”worship”, dvs. tillbedjan genom lovsång, som följs av en ofta ganska lång predikan/undervisning och avlutas med bön och tillfälle för personlig förbön.
Tore hade rätt! Alla gudstjänster har i sig en egen liturgi. Och det är viktigt att varje församling är medveten om sin liturgi. Det handlar om det som ”folket gör" tillsammans och uttrycker därmed – medvetet eller omedvetet – församlingens teologi och identitet. Och jag undrar i hur många församlingar det finns en sådan gudstjänstkommitté som Centralkonferensen rekommenderade redan 1989. Jag har hittills bara hört om en enda.
Text: Hans Växby
hans.vaxby@gmail.com
Foto: equmeniakyrkan.se