För att ta det från början måste vi gå tillbaka till skarven mellan Första och Andra Moseböckerna. Josef hade sålts som slav av sina bröder, men hade genom sin gåva att tyda kungens drömmar fått en avgörande roll när Egypten skonades från hungersnöd. Folk från många sämre lottade folk – också judarna – emigrerade till Egypten. De utgjorde en välkommen arbetskraft när pyramiderna byggdes.
Josef bodde kvar i Egypten tillsammans med sin släkt, och han levde i 110 år… Josef sade till sina fränder: ”Jag skall snart dö, men Gud kommer att ta sig an er och föra er från detta land upp till det land som han med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob.” 1 Mos 50:22 och 24
När berättelsen går vidare har vi kommit över till Andra Moseboken och situationen är en helt annan. Invandrararbetarna hade inga rättigheter och steg för steg hade de blivit slavar.
På ett vinterläger vi hade utanför Borgå en gång förstod barnen, 10–12 år gamla, precis hur det var. Och jag blev överraskad av hur de relaterade det vi läste till sin egen situation. De visste mycket väl att många saker som ser bra ut skapar vanor som binder. Och att det som i början är frihet att göra vad som helst, lätt kan bli något som gör en till slav. Och har man blivit slav under något krävs det något extra för att bli fri. När vi sista kvällen tågade till den närliggande lutherska kyrkan, levde de Uttåget ur Egypten! Och jag tror inte jag någonsin firat nattvard med en så medveten och medlevande församling. Det är underbart att bli befriad!
Egyptens nye kung gick lika cyniskt tillväga som den som styr kriget i Ukraina. Darrande och osäker fick Mose ett uppdrag direkt från Gud: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida… Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” 2 Mos 3:7-9
Att läsa de följande åtta kapitlen påminner igen om Ukrainakriget. Förödelserna går fram som i vågor, den ena efter den andra. Den märkliga upplösningen sker under en måltid. Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sade: ”Gå och hämta var sitt lamm åt era familjer och slakta det som påskoffer. Tag sedan en knippa isop och doppa den i skålen med blodet och stryk lite av blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon. Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. 2 Mos 12:21-24 Uttåget kunde börja.
Det var en måltid som det judiska folket aldrig kunde glömma. Mose hade nog inte behövt säga det, men…Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem.” 2 Mos 12:24-27
Utan bakgrunden i den judiska påskmåltiden är det väldigt svårt att förstå den kristna nattvarden. Eller Herrens måltid som vi hellre kallar den nu – nattvard är lite för gammaldags.
Forts. följer
Hans Växby
hans.vaxby@gmail.com
foto: umc.org