Men…sandlåde-lekar kan också leda till bråk och dela upp barnen i sina egna klickar. Ett av barnen tar en spade och sandhink från ett annat barn, samtidigt som barnet trampar på en nybakad sandkaka med foten. Den som förlorar sin leksak skriker för full hals och kanske kastar sand i ögonen på förstöraren, vilket resulterar i mer skrik, fult språk och anklagelser. Andra barn väljer sida eller går någon annanstans för att leka. Så förvandlas sandlådan till ett slagfält och barnen står upp för vad de tycker är rätt. Föräldrarna ingriper, båda sidor ber om förlåtelse och i bästa fall kan leken fortsätta.
Sandlådementaliteten kan också råda i vuxenvärlden. Klickarna har bara flyttat till andra plattformar än sandlådan. Även vuxna kan vara elaka och trampa på andras ”sandkakor”. Sedan bildar de sina egna gäng och kommer inte överens med varandra.
Tyvärr är detta också fallet i Guds rike. Vi lär våra barn emotionella och interaktionsfärdigheter, vi lär dem att be om ursäkt och försonas. Då kan barnen fortsätta att leka i harmoni och i god anda.
Det är naturligt för oss vuxna att lära ut gott uppförande till våra barn, men jag undrar om vi själva lever upp till det vi kräver av våra barn.
Det vore viktigt att Guds rike istället för sandlådementalitet och klickbildningar skulle vara ett kungarike bestående av ”rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande”. (Rom 14).
Är det inte dags att se oss själva i spegeln, att växa upp till ansvarsfulla kristna vuxna i stället för att leva som barn i vuxna kroppar? För att citera Paulus: ”Sträva alltså efter sådant som främjar fred och ömsesidig uppbyggelse.” (Romarbrevet 14:19). Ekumenikens goda sed ger praktiska råd om hur man kan främja fred och ömsesidig uppbyggelse i Guds Son, vår Herre Jesus Kristus!
Hälsningar
Mayvor Wärn-Rancken
https://ekumenia.fi/sv/aktuellt-vid-erf-3-2024/