De första 200 dagarna

200 dagar – hur har det varit?

Tiden sedan jag tillträdde som biskop har varit en bra tid. Den har också varit hektisk och det har varit mycket nytt att sätta sig in i. Jag har försökt att använda tiden väl. Därför har jag rest mycket, jag har haft många samtal med nyckelpersoner och jag har läst rapporter och dokument – ​​allt i syfte att få så mycket kunskap och insikt som möjligt om tjänsten. Nu känner jag en djup tacksamhet: att bli anförtrodd detta ansvar är både en gåva och ett stort privilegium och jag är ödmjuk över att kunna tjäna kyrkan på detta sätt.

Vad har gjort störst intryck på dig under den här inledande perioden?

Det mest givande hittills har varit att träffa de många engagerade människorna på de olika årskonferenserna. Att uppleva deras engagemang och omsorg, för Gud, kyrkan och medmänniskor, har bekräftat det jag redan visste, men som det har varit fint att bli påmind om: Vår största resurs är människorna i kyrkan.

Har du bildat dig en uppfattning om dina viktigaste uppgifter och insatser som biskop?

Som biskop har jag möjlighet att forma agendan. Vid centralkonferensen i april presenterade jag fem områden som jag kallade mina intressen, färdigheter, passioner och prioriteringar. Dessa kommer att vägleda min tjänstgöring:

• Att följa Jesus genom att delta i Guds mission för en bättre värld.
• Utforska metodistisk identitet genom teologi, predikan och liturgi.
• Att söka var Anden är verksam och delta genom att skapa kyrka på nya sätt.
• Att främja inkludering, engagemang och samarbete genom relationshantering.
• Att frigöra resurser för kyrkans kärnuppdrag genom adekvat och effektiv organisation och administration.

Hur går det för Metodistkyrkan i Norden, Baltikum och Ukraina idag?

Vi måste vara ärliga och säga att de senaste årens utmaningar har tagit ut sin rätt. Detta har försvagat vårt självförtroende och vår framtidstro. Perioden från den extraordinära generalkonferensen 2019 till pandemin och fram till idag, har präglats av osäkerhet, hårda diskussioner, splittring och förlust. Överenskommelser har brutits. Församlingar har lämnat gemenskapen. Relationer har skadats och förstörts. I denna tid har många dömt oss till undergång.

Därför är det bra att registrera den längtan efter förnyad vitalitet, riktning och hopp som jag har upplevt vid alla årskonferenser i år och inte minst vid School of Congregational Development.

Just av denna anledning är jag också tacksam för kyrkans nya vision: ”Metodistkyrkan formar
Jesu Kristi lärjungar, som styrkta av den Helige Ande älskar modigt, tjänar med glädje och oförskräckt leder i lokala samhällen och världsvida sammanhang". Detta är inte utsmyckning. Detta är inte politik. Det är en påminnelse om vilka vi är och vad vi är kallade till:

• Vi älskar modigt, med ett hjärta som vågar älska som Jesus älskar.
• Vi tjänar med glädje, inte av plikt, utan i tacksamhet.
• Vi leder oförskräckt, bland annat genom att hysa hopp när vi engagerar oss i fred och rättvisa.

Detta är visionen för en kyrka som tror att den har en framtid. En kyrka som vet att Gud fortfarande kallar, att den Helige Ande fortfarande stärker och att världen fortfarande behöver hopp.

Jag tar med mig mycket energi från dessa första månader och ser fram emot att fortsätta tjänsten.