Guds miljö för oss är aldrig boets trygghet, ändå är det inte ovanligt att vi fastnar där och till och med tycker det är det naturliga. Jesaja profeterar: ”...de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar” (40:31). Vi är skapade att våga, att lyfta, att dra vidare. Det ligger inbyggt i oss som troende. Skulle urkyrkan ha prioriterat boet och stillheten i det skulle vi inte vara kristna idag. Istället läser vi om modiga initiativ, resor till nya länder och hjärtan som brinner oupphörligt. Det ligger i vår natur och i vår kallelse att inta nya områden med kraft. Örnen är vår förebild.
Örnen har fantastiska egenskaper och de är dessutom många. Örnen är byggd för att vila på vinden. Den har en fruktansvärt skarp syn: den kan uppfatta små rörelser hos en kanin på mer än två kilometers avstånd. Den kan flyga med en hastighet av 200 kilometer i timmen. På natten kan den se många, många gånger bättre än vi gör i mörker. Den bygger sitt bo på höga höjder med perspektiv och utsikt, inte i någon falsk trygghet nära marken. Och det finns en kraft hos örnen som är fascinerande.
Job, som höll på att drunkna i sina egna tuffa omständigheter och sin frustration sa: ”Jag tänkte då: ’I mitt eget bo ska jag dö’” (29:18). Han var helt klart på väg att fastna där. Vem av oss har inte hunnit tänka så? Men Gud hade andra planer för Job – det sista kapitlet i hans bok är en fantastisk berättelse om återupprättelse. Den tanken får du ta emot idag. Det finns ingen orsak att förvänta att du ska dö i boet. Du har en framtid och ett hopp. Ställ dej på boets kant och låt vingarna lyfta dej vidare.
Camilla Klockars
