Larrys idé är: du börjar vid den första meningen ”Fader vår som är i himmelen” och så ber du kring det temat, såsom Anden leder. Du ber över detta att Gud är din far. Du låter Anden ta dig djupare in i den sanningen. Vad innebär det idag att Gud är din far? Vad längtar du efter av din himmelske far? Uppfattar du hans fadershjärta för dig? Du kanske ber om att förstå bättre detta att Han verkligen älskar dig som en far älskar sitt barn. Småningom går bönen vidare till nästa rad "...helgat varde ditt namn" och så ber du över det temat. Det kan handla tex om: "Gud, hjälp mig ära ditt namn, hjälp mig älska ditt namn, tillbe ditt namn". Så fortsätter bönen tills du bett, ledd av alla de teman som finns i Fader vår.
Jag vågar nästan påstå att alla gånger då jag bett genom Fader vår på detta sätt har jag blivit oerhört välsignad. Jag har alltid mött Gud på nåt sätt och det har inte tagit länge. Minuterna har gått, bönen har utvecklats, gått djupare och jag har blivit oerhört välsignad. Jag menar inte att det finns ett inbyggt hokus-pokus i Fader vår, men jag menar att Guds Ande samarbetar med de ämnen som Jesus initierat och för bönen någonstans. Definitivt.
I Luk. 11:1 framför lärjungarna en önskan: ”Herre, lär oss att be”. Ibland är jag rädd att vi (pastorer) utgår från att alla kan be, av farten. Jag tror inte det längre. Jag tror vi behöver jobba på, kanske få hjälp med att lära oss att be. Kanske vi kunde börja med att be enligt de ämnen Jesus initierar i Fader vår?
Camilla Klockars
