På pingstdagens morgon var lärjungarna bakom lås och bom, upptagna av sig själva och varandra. De gick igenom sina erfarenheter och misslyckanden. Jag föreställer mig att de talade om Jesu uppståndelse och om vad han menat med att de skulle vänta i Jerusalem tills de skulle få kraft från ovan. De hade redan väntat tio dagar och visste inte hur länge de skulle vänta. Nu hade det blivit Pingst, som utgjorde avslutningen av påskfirandet och en tacksägelsefest över Guds lag och De tio budorden.
Plötsligt var väntan över – det kom hastigt, överväldigande och starkt. Det hördes plötsligt ett dån som av en stormvind som fyllde hela huset, tungor som av eld kom över dem alla, både män och kvinnor. De blev alla fyllda av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. (Apg 1: 14 och 2:1-14). Andens vind blåste och i stället för vindskydd började de bygga väderkvarnar.
Under pingsten firade judarna att de fått lagen och blivit ett folk, Guds folk. För Jesu efterföljare markerar pingsten att Gud skapet ett nytt folk, som så småningom började kallas kristna. Pingsten markerar kyrkans födelse, fast det säkert var en annorlunda kyrkan än de välorganiserade samfund vi känner till idag med utbildade präster, gudstjänstordningar, byggnader och aktiviteter – och till och med stora skärmar och streaming.
Jesus hade varit själva centrum för deras gemenskap. De hade följt honom, lyssnat till honom, iakttagit honom och lärt av honom. Nu skulle de bli hans vittnen, skulle göra män och kvinnor till hans lärjungar, döpa dem i Faderns, Sonens och den Helige andes namn, lära dem allt de själva hade sett, hört och lärt av honom. Och han skulle vara med dem som Helig ande – överallt och alltid.
På en dag växte deras antal från 120 till över 3000 människor (Apg 2:41). De blev en rörelse som fortsatte att växa explosivt och som lärjungarna och några få till blev ansvariga för. De första lärjungarna valdes att hjälpa de många människorna att bli Jesus-efterföljare. Det var en enorm uppgift som snart visade sig ännu svårare eftersom det var ett starkt motstånd från både det judiska samhället och de romerska myndigheterna.
De första metodisterna hade en liknande upplevelse på Nyårsdagen 1739. Det var 60 personer i det så kallade Fatter Lane-sällskapet som hade varit i bön hela natten. ”Omkring klockan tre på morgonen, medan vi ännu bad, föll Guds kraft så mäktigt över oss att många ropade av glädje och många föll ner på golvet. Så snart som vi hämtat oss från den överraskande och respektingivande närvaron av Guds majestät brast vi alla ut i sång.” Så skriver John Wesley i sin dagbok om upplevelsen.
Denna erfarenhet av den Helige ande var nyskapande. Wesley hade varit upptagen av sitt eget andliga liv, nu vändes hans uppmärksamhet till andra. Två månade senare predikade vännen och medarbetaren George Whitfield ute i det fria för de fattiga gruvarbetarna i södra England. Han inbjöd Wesley att komma och se vad som höll på att ske där. Wesley var tveksam. Han menade att gudstjänster ska hållas under ordnade förhållanden i kyrkan. Dessutom var han mån om sitt yttre och ville inte smutsa ner sina kläder. Han var introvert till sin läggning och satt hellre i biblioteket än var ute bland vanligt folk. Men trots de många invändningarna verkade den Helige ande i honom. Och när han såg de många människorna och hur de reagerade på budskapet om Jesus, insåg han att detta var Guds verk och att det var detta som var deras kallelse.
Wesley erkände sin avsky mot att predika ute i det fria, men han insåg också att det han såg var Guds verk.
"Klockan fyra på eftermiddagen samma dag gav jag efter och började med det avskyvärda att predika frälsningens glada budskap utefter vägarna. Från ett litet stånd nära staden räknade jag ungefär 3000 människor. Bibelordet jag använde var: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.”
Pingsten öppnar våra hjärtan och våra sinnen för nya perspektiv. Det finns en värld där ute. Det finns människor där ute…
Lärjungarna hade varit upptagna med sin egen gemenskap. De föredrog sitt eget och föredrog säkerheten. På samma sätt kan kyrkor stänga in sig i sig själva och bli självupptagna, fokusera bara på sig själva och att hålla fast vid och stärka det de redan har. Men vi vet alla vad som händer med ett hus som varit stängt en längre tid utan någon vädring, Det blir tung luft, kvavt, fuktigt och illaluktande.
När Andens vind blåser kan det vara frestande att bygga vindskydd, krypa ihop och stanna inomhus. Men de första kristna och de första metodisterna byggde väderkvarnar. De lät sig sättas i rörelse och de förvandlades av Andens rörelse. Låt oss göra detsamma!
Anden föll över dem och från det ögonblicket blev de modiga och beslutsamma. De talade med fasthet och styrka – och inte minst med en insikt som är mycket mer än kunskap, förståelse och erfarenhet. Anden hade fått bitarna att falla på plats. Petrus höll sin första predikan med insikt och mod och den gjorde djupt intryck på dem som lyssnade. Vad ska vi göra? frågade de. Omvänd er, börja gå i en ny riktning, låt döpa er och få förlåtelse för allt ni gjort fel. Då får ni den Helige ande som gåva. Detta gäller för er och för alla folk. (Apg 2:14 ff)
Det dröjde inte länge förrän fångenskap och avrättning blev följden av att tala högt om Jesus och hans rike. (Apg 4:1-22) Men när det gäller att älska alla människor, skydda de svaga och ta hand om dem som är i nöd kan vi inte kompromissa. När det handlar om att stå upp emot orättvisa, obarmhärtighet, hjärtlöshet, girighet, själviskhet och självtillräcklighet kan vi inte vara tysta.
Det är förändringens Ande, förnyelsens Ande och förvandlingens Ande som blåser på pingstdagen. Det finns inte tid att bygga vindskydd. Nu måste vi bygga väderkvarnar och vi måste bygga många. Det finns miljoner människor omkring oss som måste få höra, se, smaka och känna att Jesus, Guds son har kommit till världen, att han levde, dog och uppstod – och att han reservationslöst och obegränsat älskar alla människor i världen.
Jag för min del är villig att bli som vem som helst och att göra vad som helst för att åtminstone någon ska lära känna Jesus (1 Kor 9:19-23). Jag tänker på samma sätt, jag är villig att göra vad som helst för att åtminstone någon ska lära känna Jesus Kristus… Och när Andens vind blåser vill jag bygga väderkvarnar.
Biskop Christian Alsted
