Nu är det annorlunda. En klocka på armen är kanske inte längre det egentliga redskapet som avgör när vi ska ses. Vi skickar meddelanden med telefonen, det är WhatsApp och andra appar som gäller när vi ska hålla kontakt med varandra. Vi är kanske inte heller så bra på att verkligen ge oss, åtminstone inte länge på förhand, till ett program eller ett möte med nån. Många har svårt för att binda sej och lämnar gärna alternativen öppna så länge det bara går. Vi säjer: ”Vi skickar ett meddelande senare och då kan vi bestämma vad vi gör”.
Men fortfarande är konceptet tid viktigt. Jag tänker ofta på frågan: ”Vad är klockan” och då menar jag inte vilken tid på dan är det nu. Jag tänker på frågan i ett vidare perspektiv. Bibeln säjer en hel del om tiden och vikten av att hålla koll på den andliga klockan. ”Allt har sin tid”, säjer predikaren och det är en tanke värd att meditera lite över. Det är kanske inte tid för allt hela tiden. Nu är dags för något, vars tid kan vara förbi om några månader eller något år. Nu är kanske tid för något i mitt liv - om några månader är det kanske inte möjligt längre. Vår utmaning är att vi ofta fastnar i sånt som var roligt eller givande eller som fungerade och förstår inte att också det hade sin tid. Den tiden kommer inte tillbaka, allt har sin tid.
I Lukasevangeliet berättas om när Jesus rider in i Jerusalem och människor firar det som händer. I sammanhanget står, märkligt nog, alldeles i slutet av berättelsen att Jesus gråter. Han har firats med palmer och entusiasm - i och för sej av människor som bara efter en liten tid ska ropa ”korsfäst, korsfäst” (vilket visar hur lätt det är att entusiasmeras utan att det betyder nåt alls för oss). Och strax efter allt detta firande står det att Jesus säjer, när han kommer närmare staden Jerusalem: ”…du förstod inte den tid då Herren besökte dej”. Och det får honom att gråta. Det han menar är att folk inte hade något grepp om vem han var och varför han var där. De förstod inte alls vad den andliga klockan var vilket gjorde att allt gick förbi utan att de noterade det. De hade Jesus på besök men insåg inte vem det var. Och det kan hända oss också.
Jag tycker det är en oerhört fascinerande tanke att Jesus har planerat något för den tid vi lever i just nu. Att det finns ett Guds besök, planerat för oss och våra liv, just i den här tiden. Jag vill verkligen inte missa det utan känna igen honom när han är på gång.
Våren 2022 var en grupp kvinnor från Ukraina med i vår gudstjänst i Vasa för första gången. Jag fick bilden av att de kanske inte var så jättevana med gudstjänster, och efteråt kom de och berättade vad de hade upplevt. En av dem sa: ”Det var som om taket var öppet och himlen var nära”. Jag blev alldeles tagen. För mej var det en ganska vanlig söndagsgudstjänst. Nu efteråt tänker jag: Kanske de hade bättre koll på den andliga klockan än vad jag hade? De noterade vad Gud hade på gång och de var öppna.
Det gäller att komma ihåg att vi är utrustade, inte bara med fysiska ögon utan också med ögon som kan se det som inte syns rent fysiskt. Paulus är mycket medveten om detta. I ett av sina brev säjer han: ”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt men det osynliga är evigt”. Använder vi bara de fysiska ögonen är det lätt hänt att vi missar något väsentligt. Men öppnar vi de inre ögonen och tränar dem kan vi plötsligt kanske se och förstå mer. Också vad klockan är.
Camilla Klockars
