För ett par veckor sedan funderade vi på vem våra sånger en gång skrevs för. Nu är den genomgående tanken ”bästa möjliga kvalitet”.
Hur vi sjunger
I en av metodistväckelsens tidiga psalmböcker på 1700-talet skrev John Wesley en instruktion för psalmsjungande som sedan införts i en mängd psalmböcker ända in på 2000-talet. Här ett litet utdrag:
- Sjung glatt och frimodigt! Akta dig för att sjunga som om du var halvt död eller halvt sovande!
- Sjung inte högre eller annorlunda för att höras av andra! Sjung med de andra så att en harmonisk melodi framträder!
- Sjung sångerna just så raskt som vi gjorde i begynnelsen!
- Framför allt sjung andligt! Tänk alltid på att du sjunger inför Gud. Och låt innebörden av det du sjunger nå ditt hjärta.
Andefödda sånger
Tant Alina i Jakobstad kunde ibland säga om en sång att den var andefödd. Med det menade hon den var inspirerad av Gud. Jag minns att jag höll med henne och kunde säga: ”Ja, den här sången har stått sig väl genom åren.”
Egentligen tror jag att alla sånger som gjorts har varit inspirerade av Gud. Men alla har inte haft en poetisk och musikalisk kvalitet som står sig. Många nya sånger sållas naturligt bort. Man behöver inte vara speciellt musikalisk eller kunna harmonilära och kontrapunkt för att uttala sig om den musikaliska kvalitén. Det känns bara att sången är jobbig att sjunga och inte gripande på något sätt.
Resurser och kvalitet
Jag var tidigare ingen ”fan” av orgel i våra gudstjänster. En enda gång fick jag negativ feedback på de ”biskopshörnor” jag skrev en gång i månaden i våra nordiska metodisttidningar. Det var när jag skrev att jag tyckte mer om gitarr i gudstjänsten än orgel. Många skrev att de inte höll med mig.
Orgel är inget lätt instrument och ofta ville man mer än man kunde. Men organisten i Kristuskyrkan har omvänt mig. När någon kan sitt instrument och väljer musiken efter gudstjänsternas skiftande karaktär kan musiken röra sinne och öppna himmelens portar. Jag har flera gånger upplevt en gudstjänst med två predikningar, en i ord och en i musik.
Jag var några gånger i vår församling i Satka vid randen av Uralbergen. Det var en fröjd att sjunga i den församlingen. De hade två(!) fullödiga lovsångsteam som turades om. De drog inte uppmärksamheten till sig med åthävor. De kunde sina saker när det gällde både sång och instrument och de lyfte sången.
Också när det gäller de nya lovsångerna är det ofta så att man vill mer än man kan. Men man behöver inte ”stå på tå” för att det ska låta som i Satka. Det är bättre att göra det enkelt och bra än komplicerat och dåligt. Ofta blir den som tagit fyra pianolektioner ombedd att spela ”ackorden” på tangenterna – och resultatet blir ibland ganska bedrövligt. Då är det som sagt bättre med ackorden på gitarr.
”Bästa möjliga kvalitet” betyder inte att allt ska vara som i Satka eller Kristuskyrkan. Men det betyder att vi ska använda de resurser vi har – stora eller små – med noggrannhet och andakt. Slarv är synd!
Att välja
Ett annat område där det är viktigt med noggrannhet och andakt är vid valet av sånger. Det är alltid en svår balansgång mellan glädjen över att sjunga sånger som vi tycker om och viljan – eller rentav plikten? – att lära nya sånger. Och nyckeln till att hitta och hålla balansen är att inte bara en och samma person väljer sånger och psalmer till gudstjänster och andra möten. Vi pastorer har våra favoriter som vi tycker alltid passar så bra. Och det kan tråka ut både lovsång och psalmsång.
Och för att citera sista rader i förra ”sångsmedjan”: All sång i gudstjänsten behöver vara levande och i ständig utveckling.
Hans Växby
hans.vaxby@gmail.com
Foto: Jus 10h
