Några kom med oro och fruktan för att andra skulle försöka övertyga dem om deras ståndpunkt. Andra hade fortfarande den spända och svåra extra sessionen vid centralkonferensen tidigare i år i färskt minne och var inte särskilt hoppfulla. Några kom helt enkelt med ett öppet sinne.
När gruppen till slut samlades efter gudstjänsten för att sammanfatta sina erfarenheter hade mycket hänt. En av dem sa: "Jag var orolig för vad som skulle hända med vår kyrka, men jag åker hem med hopp. Det fanns mycket kärlek och förståelse". En annan sa: "Vi har haft fredliga och civiliserade samtal, ingen blev sårad eller övergiven. Vi kämpar för vår familj. Världen är inte enad, men vi måste förbli enade." Ytterligare en person sa: "Jag är tacksam över att vara här, jag förväntade mig argumentering, men Gud har gjort våra hjärtan ödmjuka. Jag hoppas att människor med olika åsikter inte kommer att döma varandra."
Centralkonferensens råd samlade ledarna i Riga av vid en tidpunkt då Estlands distrikt har lämnat UMC (den 1 juli 2023) och fyra eurasiska årskonferenser har påbörjat processen att lämna samfundet vid centralkonferensen 2025.
Deltagarna representerade alla de årskonferenser som kommer att stanna kvar i UMC eller som väntar med att bestämma sig till efter generalkonferensen 2024.
Syftet med mötet var att i en anda av kristen konferens i bön urskilja Guds riktning för kyrkan, dela perspektiv, farhågor och drömmar samt ge råd och rekommendationer till centralkonferensens råd inför deras arbete som leder fram till centralkonferensen 2025.
Samtalen och delandet ägde rum i en gudstjänstliknande atmosfär med få föredrag, och inget av dem var längre än 15 minuter. Den mesta tiden ägnades åt att dela, lyssna och be i grupper, och sedan mer delande, lyssnande och bön i en stor cirkel klokt faciliterad av pastor Øyvind Helliesen.
Metodistisk identitet i Norden, Baltikum och Ukraina var det första temat, vilket ledde till ett fokus på mission och dess konsekvenser för vår framtid. Detta förde oss in i ett samtal om betydelsen av relationer för vår självförståelse.
För första gången sedan kriget i Ukraina började kunde ledare från Ukraina träffas, umgås, samtala och be med andra ledare i centralkonferensen. Det var ett mycket känslosamt ögonblick när de tre ledarna från Ukraina delade med sig av hur kriget påverkar befolkningen och kyrkan, och hur kyrkan fortsätter att tjäna och ge tröst och hopp till folket. Hela gruppen lade händerna på de ukrainska ledarna, bad för dem och välsignade dem.
Efter att grunden hade lagts fokuserade vi äntligen på vår gemensamma framtid. Även om det fanns en medvetenhet om behovet av att se på förenade metodistkyrkan i ett större europeiskt perspektiv, hade gruppen liten önskan på att diskutera organisatoriska frågor, man var mer intresserad av hur en gemensam framtid skulle kunna se ut.
De representerade årskonferenserna är teologiskt olika och man uttryckte oro för om det kommer att finnas frihet att förbli konservativ. Flera andra ledare uttryckte sitt engagemang för att skydda allas rätt att förbli trogna sin övertygelse.
Från olika positioner uttrycktes behovet av att varje årskonferens ska kunna fastställa sina egna riktlinjer och normer för äktenskap och licensiering och ordination av pastorer och att de ska kunna hålla fast vid dessa riktlinjer och normer utan inblandning från det allmänna samfundet. Som en uttryckte det: "Olika standarder och policyer kanske inte är det bästa, men kanske det bästa alternativet" och många nickade instämmande.
Under hela helgen var stämningen varm, respektfull och kärleksfull. Vid avslutningen av sammankomsten sa en av deltagarna "Jag har fått tillbaka känslan av att tillhöra familjen, jag har hopp om en relation där vi uppfattar varandra som Guds barn."
Christian Alsted
