Men idag, när Wiggo bjöd upp mig på kaffe, var det något helt annat. Efter ett mycket givande och intressant samtal, avslutade vi med att läsa Bibeln och bedja. Vi böjde knä och Wiggo ledde oss i bön först. Denna gång verkade det som något självklart, att också jag skulle leda. Sedan läste vi ”Juniorens bön” tillsammans. Efter det ”tog jag upp” sången ”Viska en bön…”, varefter vi slutade.
Nr vi gjort detta, tog Wiggo fram sitt NT och stoppade det på sig. ”Ett sån’t här måste du skaffa dig, Hans!” sa han. Sedan tog han fram ännu ett och gav åt mig. Han skrev också ett minnesord i det. Det lyder: Joh 13: 34-35. ”Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra. Om I haven kärlek inbördes, så skolen alla därav förstå att I ären mina lärjungar.”
”Om du har några problem, eller om du träffar någon som har det, så ta upp den här. Då får du ett svar på din fråga. Och så ska du lära dig att regelbundet bruka den. Du ska alltid ha den på dig, den passar precis att ha i bröstfickan.” Sedan tog vi farväl av varandra och jag gick iväg med mitt NT i bröstfickan, och jag var övertygad om, att jag hade fått det med Wiggos välsignelseönskan.
Detta var skillnaden, som jag upplevde. Förut då jag bad utan att kunna, d.v.s. jag bad för att jag var tvungen att göra det, för att vara en kristen. Jag åkte med andra ord snålskjuts på församlingen, som det heter. Och nu då jag kan bedja och samtidigt mena vad jag säger. Och jag kan stilla mig inför Gud, inte därför att andra gör det, utan för att jag känner att jag behöver det.
Till sist vill jag tacka Wiggo för att han ledde mig till ett avgörande inför Gud.
Hans Wäxby (13 år gammal)
