Det hebreiska ordet Adullam betyder ”tillflykt”. Grottan nämns bl. a i en berättelse om David och några av hans blivande medhjälpare. Vi läser: ”David... flydde bort till Adullams grotta. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra det kom de ner dit till honom. Alla som var i svårigheter, hade fordringsägare eller var missnöjda samlades hos honom, och han blev deras ledare. Omkring fyrahundra man anslöt sig till honom” (1 Sam. 22:1-2).
Eventuellt hade David hittat dessa grottor som ung då han vallade får. Kanske hade han tänkt att han där skulle gömma sig vid behov? På vägen till grottan kunde han passera den plats där han tidigare hade besegrat Goliat. Tänk hur snabbt det kan gå: Från att ha varit en hyllad hjälte som besegrade jätten till att bli en man och en folkets ledare tvungen att fly Saul?
Åtminstone två av sina psaltarpsalmer skriver David sedan i Adullams grotta. Det är ganska fascinerande: han skapar något i grottan, han kryper inte in i ett hörn, tyst, sur och frustrerad för att han är på flykt! Han, som inte vet något om framtiden, verkar ofta vara präglad av nån form av bekymmerslöshet. Han skriver sånger och lovar Gud. Men han uttrycker också sin oro och sin frustration - allt blir ord. Här, i Adullams grotta, skriver han: ”Mitt hjärta är frimodigt Gud, mitt hjärta är frimodigt. Jag vill sjunga och spela” (57:8). Lovsången har tydligen en direkt effekt i hans liv. Den lyfter honom, den sätter fokuset någon annanstans än omständigheterna. Den är inte tung eller svårighetsfokuserad, den proklamerar Guds storhet. Vi behöver många sådana sånger – också nya.
Men - det David gör i grottan handlar inte enbart om sång. Han reser i praktiken upp ett ledarskap av dem han umgås med i grottan. De 400 han har omkring sig är ganska negativa, det står uttryckligen att de är i svårigheter, de har fordringsägare och de är missnöjda. De är m.a.o. inga positiva män, lätta att jobba med. Men David plockar dem och gör något annat av dem. Det blir en resning över deras liv. Precis så tror jag vår kallelse som Guds folk är: de människor vi möter behöver inte förbli det de alltid varit, kanske trötta, frustrerade, arga. Visioner och bilder om framtiden, dvs bilder som Gud gett, kan ändra riktningen för dem och sprida meningsfullhet.
Alldeles i början av 1980-talet skapades en Adullams grotta i min hemstad Karleby. Huset, som några troende hyrde och som fanns i hörnet av Strandgatan och Långbrogatan, fick faktiskt det namnet: Adullams grotta. Det var en gammal byggnad som blev ett bönens hus för stans kristna, en plats av skydd och en tillflyktsort för alla som ville söka sej närmare Gud. Ännu minns jag denna plats med värme.
Vi behöver sådana platser. Vi behöver platser som skapar vision och ger en annan riktning framåt än den negativa. Jag hoppas du hittat en sådan.
Camilla Klockars