Så borde det inte vara. En känsla av skuld gnager i hjärta. Jag har tänkt på vår första jul tillsammans. Året var 1961, Sunes första jul, långt från mor och far, syskon, släkt och vänner i Jakobstad. Långt från de vackra julsymbolerna på Storgatan.
Några dagar före jul sade han: "Ingen jul utan tro, hopp och kärlek", och gick ut genom dörren till vårt hem i Helsingfors. I samma kvarter fanns en el-affär och en pappreshandel. Altt material köptes och så börjande tillverkningenen. Inför min förvånade blick stod eftet kvällen de tre symbolerna hjärtat, ankaret och korset färdiga och lampor och ledningar kopplade. Så vackert och välgjort!
I år har jag tagit ankaret - Hoppet till mig. Alla tre symbolerna är lika viktiga i våra liv. Men om vi förlorar hoppet var hamnar iv då? Var hamnar vi i en värld som så plötsligt förändrats? En god vän talade i en andakt om själens ankare som vårt hopp, som måste förtöjas i något som är större än vi själva.
Du stjärna över Betlehem
O, låt ditt milda ljus
Få lysa in med Hopp och Frid
I varje hem och hus.
Med önskan om att bönen i denna sång skulle vara verklighet i allas våra liv.
Eivor och Sune Norrbäck
Foto: Marika Ala-Heikkilä