Historierna fortsätter hos Jesu efterföljare. Lärjungarna lämnar näten och båtarna för att följa honom, Saulus blir aposteln Paulus och ger samtidigt upp sitt gamla liv. Petrus får tre gånger frågan om han verkligen älskar Jesus och han utmanas att stiga ut ur det som varit och ta emot uppdraget att ta hand om Jesu får.
I hebreiskan finns ett intressant uttryck för alla dessa uppbrott. Vi hittar det tex i berättelsen om Abraham (1 Mos. 12). Alldeles i början av kapitlet där Abraham får sin kallelse, där säger Gud: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt”. På hebreiska används uttrycket ”lech lecha”. Det kan översättas till: ”Gå ut. Gå ut för din egen skull”. Tanken svindlar: ”Gå ut för din egen skull”. Uppbrott handlar kanske inte bara om att lyda Gud och gå Hans väg? Uppbrott handlar minst lika mycket om nåden och förmånen att få lämna det som varit. Vi får gå. Vi får gå för vår egen skull. Uppbrott är att få släppa, att få stiga in i nya sammanhang. Uppbrott är att få gå vidare, uppbrott är att inte behöva stanna kvar.
Uppbrott kan kännas hotfulla. Vi vet vad vi har i nuläget men kanske inte vad vi får. Men tänk om ett uppbrott är ett uttryck för Guds stora nåd? Tänk att möjligheten att få bryta upp och gå vidare ges när Gud kallar. Tänk att få ett oskrivet blad, att få lämna det som varit och börja på nytt. Gå ut, gå ut för din egen skull. I uppbrottet finns så mycket förlåtelse och nåd, där finns ny riktning, ny kraft, nya mål. Uppbrott är stort.
Nu menar jag förstås inte att ”lech lecha” skulle handla om att jag själviskt alltid får dra vidare i livet, utan att ta ansvar för det jag gjort och gör. Det skulle kanske kännas bekvämt, men det är inte i linje med Guds vilja. Jag talar inte om ett uppbrott som handlar om att dra när omständigheterna inte längre tilltalar mig. ”Lech lecha” är ett uttryck som är förknippat med Guds kallelse. Det handlar om ett nytt uppdrag, en ny öppen dörr. Det handlar kanske om ett nytt arbetsfält, nya områden, nya utmaningar. Det betyder att ha en herde som har utstakat vägen för mig och som säger: ”Följ mig”.
När Petrus efter Jesu uppståndelse får höra orden ”föd mina lamm” är det också ord som utmanar till uppbrott för honom själv. Kanske kommer orden för hans del i sista stund, kanske hade han planerat att bosätta sig i självömkan för återstoden av livet? Han såg sig knappast som en potentiell församlingsledare. Han hade förnekat sin herre, han hade flytt när Jesus kanske behövde honom som mest. Han hade misslyckats som efterföljare, han hade misslyckats som vän, han hade misslyckats som blivande andlig ledare. Det är mycket möjligt att han var full av anklagelse: varför var jag inte starkare, varför höll jag inte för trycket? Och då kommer kallelsen: ”Föd mina lamm”. Eller: ”Gå, Petrus, gå för din egen skull”. Visst handlade hans kallelse om alla de människor som en dag skulle bli berörda genom hans liv, men den handlade kanske lika mycket om nåden att få gå vidare, att inte behöva stanna kvar. Självömkans land är alltid en återvändsgränd.
Min bön för dig denna vecka är att du skulle få nåd att våga gå när du behöver göra det. Att gå handlar inte nödvändigtvis alltid om geografisk eller konkret förflyttning. Att gå kan handla om att släppa tankar, anklagelser, svårigheter, bitterhet, allsköns elände som kan pågå på insidan. Att gå är att börja på nytt och det är alltid en Guds gåva.
Camilla Klockars