På kvällarna nattar jag och min man varannan kväll. Rutinen är kvällssaga, (ibland ljudsaga), kvällsbön och godnattkram. Ända sen han föddes har det varit vår rutin. Jag är en riktig rutinmänniska, Aron också. Vi behöver våra rutiner för att känna oss trygga.
Kvällsbönen är "Gud som haver barnen kär". Ibland vill han be den ensam, ibland tillsammans, ibland ber jag den ensam. För någon vecka sedan sa han alldeles bestört "varför måste vi be den hela tiden?". Jag kände mej stressad och svarade snabbt: "Så gör man. Man måste tacka Gud för allt man får". Vi pratade om det nästa kväll och jag tänkte att om man nämner saker man är tacksam för är det lättare att se dem och uppskatta dem ännu mer. Många saker kunde han säga tack för. Jag var gladast över saker han tackade för som tex vänner, vårt hem och vår familj.
Vid godnattkramen försöker jag alltid säga något fint åt honom. Att vi är glada att han kom till oss. Att vi är glada att Gud gav oss honom. Något om hans fina egenskaper. Snabbt somnar han efter att han berättat hur mycket han tycker om mamma och pappa, sen avslutar han ofta med den välkända fras han säger till alla han tycker om:"du är bäst!"
Det är en fin fras att få insådd av en 5 åring, tycker jag. De orden säger han åt sina kompisar på förskolan, pedagoger och folk på stan. Några ord kan göra mycket för en annan människa. Nångång kan några ord vara allt någon annan behöver. Fast det kommer från nån som är 5.
Låt inte bönen bli en ramsa, ibland behöver vi kanske byta ut orden så att vårt hjärta säger orden och inte alltid bara munnen. Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar.” Joh. 13:34–35
Text och foto: Sofia M Storsjö
