För att inte kampen ska komma alltför plötsligt och alltför nära inpå tar vi ytterligare ett exempel, men nu långt tillbaka i historien. Ända tillbaka till det judiska folkets tre stora hjältar, de så kallade patriarkerna Abraham, Isak och Jakob. Till den sista av dem, Jakob och en händelse som beskrivs i Första Mosebokens 32:a kapitel.
Jakob hade bott utomlands en tid och var nu på väg tillbaka hem för att försonas med sin bror Esau. Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. »Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.« Han frågade honom: »Vad är ditt namn?« – »Jakob«, svarade han. Då sade han: »Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.« Jakob bad honom: »Låt mig få veta ditt namn.« Han svarade: »Varför frågar du mig om mitt namn?« Och han välsignade honom där. 1 Mos 32:22-29
Det står inte uttryckligen att han kämpade med Gud, men om vi tar med helhetsbilden av Jakobs liv i andra hälften av 1 Mos är det det mest troliga. Och den sista versen i berättelsen ovan låter som en introduktion till Moses samtal med Gud i Andra Mosebokens 3:e kapitel, »Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?« Gud sade: »Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.«
Vad gällde kampen? Jag tror inte det var så mycket en fysisk kamp. Det var något djupare. Jag tror han måste göra upp med sig själv – och det inför Gud – hur han levt, vad han gjort och vem han varit. Jag tror det var en kamp han måste genomgå för att kunna återvända hem och försona sig med sin bror.
Sådana här kamper är inte alls så ovanliga. Våra kamper är kanske inte så dramatiska, men de är lika viktiga! Livet är aldrig enkelt och självklart. För de flesta av oss uppstår det situationer då vi måste ta upp kampen – om hur vi levt, vad vi gjort och inte gjort, hur vi levt och vad vi egentligen håller på med, och vem vi vill vara.
Oftast är kampen med oss själva, men inför Gud. Ibland är den med Gud. Ibland är den mot Gud. Fast det senare inte brukar vara en farbar väg, jämför Apg 26:14.
När vi står inför sådana kamper är det viktigaste av allt att inte fly ifrån dem eller förtränga dem. Utan ta upp dem, sätta ord på dem och låta dem ta sin tid. Det tog Jakob hela natten, men det kom en gryning. Också för oss finns det ljus på den andra sidan kampen!
Nyckelorden är: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig. » Och han välsignade honom där. 1 Mos 32:26 och 29
Bön: Hjälp mig att inte vara rädda. Hjälp mig att våga ta itu med det som är viktigt – vad det än är. Tack för att jag alltid kan lita på din kärlek, din nåd och din hjälp. Jesus, kom in, rena mitt sinn. Kom in i mitt hjärta, Jesus. Kom in, bo kvar, min styrka var. Kom in i mitt hjärta, Jesus. Amen
