Det började egentligen som en befrielse. Upplysningstidens franska filosofer ville befria samhället från kyrkans obefogat stora inflytande på 1700-talet. Den skandinaviska frikyrkorörelsen ville på 1800-talet ge gemene man rätt att läsa sin Bibel själv och samlas i Jesu namn i hemmen utan hinder i lagen. På 1900-talet blev det möjligt att utträda ur den Evangelisk-lutherska, så småningom frivilligt att delta i skolans religionsundervisning och när seklet gick över i 2000-talet frigjordes Svenska kyrkan som den första av de nordiska folkkyrkorna från staten.
Det började som en befrielse men utvecklade sig till ett berövande. Det var en långsam rörelse från det ena diket till det andra. En tid rådde verklig religionsfrihet i våra länder. Kyrkligt, frikyrkligt och o-kyrkligt respekterades lika. Men nu har friheten från kyrkans andliga förtryck förvandlats till förnuftets oandliga förtryck. På samma sätt som vi i vår tid sett hur demokratiskt valda ledare steg för steg gjort sig till diktatorer, har upplysningstidens nutida arvingar steg för steg infört förnuftets envälde. Det som den mänskliga hjärnan inte kan förstå och förklara finns inte. Kan inte finnas. Får inte finnas.
Författaren Merete Mazzarella tar till ett drastiskt ordval i en kommentar till upploppen i samband med koranbränningar i Sverige: ”Bakgrunden är vad man skulle kunna kalla en fundamentalistisk sekularism. Man vill inte nöja sig med den sekularism som accepterar en mångfald religiösa uppfattningar som likvärdiga, man vill inte veta av religion – eller något icke-rationellt – alls.” (Hufvudstadsbladet 6.5.2022)
Men det är nog förståndigt att inte bara peka finger och klaga på andra. Jag tror att vi som både bekänner oss till den kristna tron och vill respektera andras tro, är medskyldiga. Jag misstänker att vi ganska ofta väljer att vara tysta och hålla inne med både vår tro och vår respekt för andras övertygelse. Bibeln uppmanar oss däremot att ”inte förlora vår frimodighet…” ”Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta… Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem… därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.” (Hebreerbrevet 10:32-35)
För egentligen finns det inget glastak – det är bara en metafor!
Hans Växby
Sänd feed-back till hans.vaxby[at]gmail.com
Läs gärna också vad Jan-Erik Andelin skrev i Kyrkpressen förra veckan https://www.kyrkpressen.fi/nyheter/60608-religionslos-ar-det-nya-normala-men-i-finlandssvenska-kulturkretsar-ar-tron-fortfarande-pinsam.html
