Först en dramatisk berättelse om balans. Den 29 april 2013 lyfter National Airlines flyg, ett Boeing 747-400 flygplan, från Bagram, Afghanistan, där det varit nere för tankning innan det ska fortsätta sin resa mot Dubai. Sju personer finns ombord och planet transporterar dessutom flera arméfordon.
Kort efter start, 370m uppe i luften, händer något. Planet stallar, kränger till åt vänster, åt höger för att sedan falla som en sten till marken. Kvar är ett enda stort eldhav. De amerikanska myndigheterna misstänker i början någon form av terrorattack, men kan snart formulera en annan orsak till olyckan. Något eller några av arméfordonen på insidan av planet lossade, gled mot bakdelen av planet, som sedan försattes i obalans. Denna obalans blev orsaken till olyckan, kanske något förenklat uttryckt.
Bilden är kanske dramatisk, men brist på balans försätter många människor i svåra situationer också idag. Jag tänker t ex på bristen på balans mellan arbete och vila: många märker kanske först när kroppen och själen stallar och rusar mot marken att situationen har gått för långt. Eller tänk på hur det i våra liv kan bli obalans mellan teori och praktik: vi kan ha huvudet fullt av teoretisk kunskap men fullständigt sakna praktiska färdigheter i det vi talar om. Det är som att föreläsa om hur det är att köra bil utan att ha körkort och utan att själv ha suttit bakom ratten när bilen susat på i 100km/h. Och då blir det en obalans, oavsett hur tekniskt kunniga vi än är och oavsett hur måna examina vi än har.
Att följa Jesus handlar om en balans mellan att leva i Ordet och att leva med Jesus i en daglig relation med Honom. Det handlar inte om ett antingen eller utan om ett både och. Det är Jesus också ute efter i dagens text. Han försöker rota lärjungarna i sig själv: ”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig”. När Tomas oroligt undrar hur de ska hitta vägen framåt säger Han: ”Jag är vägen”. Lärjungarna står vid klippkanten och ska, bildligt talat, lära sig flyga på egen hand och de är rädda. I den stunden försöker Jesus fokusera deras blickar: ”Tro på Gud och tro på mig”. Jesus försöker rota dem i sig själv. Som en förälder som talar trygghet in i sitt barn genom att böja sig ner på barnets nivå och titta djupt i ögonen vänder sig Jesus mot lärjungarna och säger: ”Och vart jag går, det vet ni”.
Vi lever i en del av världen där utbildning och kunskap prioriteras och är viktigt för många människor. Det är en förmån och det är något gott. Teologisk kunskap och forskning har också sin funktion men de kan aldrig ersätta de insikter som kommer av en konkret, vardaglig vandring med Jesus där vi lär oss höra Hans röst och följa Honom. Det lärjungarna behöver i dagens text är inte en bok, primärt. De behöver Jesus. De behöver höra Honom tala och de behöver uppfatta Hans närvaro. Deras hjärtan är oroliga och de vet inte vad som är på gång. De uttrycker sin oro på olika sätt: ”Herre, låt oss få se Fadern”.
Det var också denna medvetenhet om Guds närvaro som 1600-tals munken broder Lawrence blev känd för. Han talade om och förverkligade att ”praktisera Guds närvaro” och det han då avsåg var att bli stilla, att fästa blicken på Jesus, mitt i det som var på gång. När han diskade grytorna i klosterköket gjorde han det med blicken på Jesus.
Också vi behöver lära oss samma sak. Det kan handla om att sluta ögonen, att utestänga alla andra intryck och bara vila blicken på Jesus. Och då menar jag inte bara för tre sekunder utan tills det blir lugnt på insidan. När all oro runtomkring mig och i mig tystnar är det lättare att se Hans närvaro med hjärtats ögon. Det skapar i sin tur balans. Det hektiska springandet från det ena till det andra lugnar ner sig och hjärtat kommer i vila. Orden från Jesus kan sjunka in: ”Låt inte era hjärtan oroas, tro på Gud och tro på mig”. Och då stabiliseras vingarna så att det bär.
28.4.2023
Camilla Klockars
