Varför hade ingen bråttom?

28.01.2022 kl. 10:03
Jag var på gudstjänst i Borgå i söndags och lade märke till en intressant sak. I slutet informerades vi om att det traditionsenliga kyrkkaffet var inställt. Coronarestriktionerna tillät oss att hålla gudstjänst, men inte att ha en samling där vi satt mitt emot varandra runt bord och utan masker. Det var inte svårt att acceptera, men ingen skyndade sig hem. Alla hittade någon som vi gärna ville hälsa på och prata en stund med.

Några kom överens om att gå och köpa ”take away” och kom tillbaka för att äta sin lunch tillsammans. Jag skulle iväg till en ny gudstjänst i Lovisa, men inte heller jag gjorde mig någon brådska. Hur kom det sig?

Det har alltid varit viktigt att betona att gudstjänsten inte tar slut när gudstjänsten tar slut! En tid var det flera präster som efter välsignelsen sa: ”Nu är gudstjänsten slut. Nu börjar gudstjänsten.” I USA är det inte ovanligt att gudstjänsten avslutas med både välsignelse och ”sending forth”, det vill säga utsändelse. Och ibland är de båda momenten kombinerade.

Men när samhället har ändrats har också den kristna församlingens verksamhetsformer påverkats. För femtio år sedan skyndade sig gudstjänstdeltagarna hem för att förbereda söndagsmiddagen. Medlemmar och vänner till församlingen stötte man ändå ihop med ”på stan” och man hade enkla kaffebjudningar med varandra. Numera är det ovanligt att folk ”tittar in” till varandra och kaffebjudningar förekommer knappast alls.

Det var därför ingen hade bråttom hem i söndags. Vi behövde umgås med varandra livs levade, inte bara i telefonen eller på Skype, Zoom et cetera. Det är därför kyrkkaffet har blivit så viktigt och saknat under pandemin. Kanske borde pastorn numera efter välsignelsen säga: ”Gudstjänsten är slut. De heligas gemenskap (som vi tror på enligt Apostoliska trosbekännelsen) fortsätter vid kaffeborden.”

Hans Växby

Feed-back kan sändas till hans.vaxby[at]gmail.com

Om att använda sin plattform

Jag gillar Greta Thunberg. År 2020 gav hon en intervju i National Geographic och sa bland annat: ”Alla resurser jag har kommer att försvinna en dag. Jag kommer inte att vara den här personen länge. Snart tappar folk intresset för mej och jag kommer inte att vara berömd längre. Då måste jag göra nåt annat. Så jag försöker använda den här plattformen så länge jag har den”. Läs mera »
17.02.2022 kl. 21:24

Varför är inte våra kyrkor fullsatta?

Jag går i kyrkan varje söndag – vissa söndagar predikar jag och andra inte, men jag går i kyrkan alla söndagar. Jag går i kyrkan också de söndagar jag inte har lust. Varför gå i kyrkan? Varför? För att jag behöver det. Gudstjänsten är en central del av mitt liv – att vara i Guds närhet, lyssna till hans ord, be och ta emot nattvarden. Läs mera »
13.02.2022 kl. 15:16

En stilla bön

5 år är han min son. Han är frågvis och en riktig svamp. Med svamp menar jag en som samlar på sig mycket kunskap, suger in allt han hör och lär sig. Han vet mycket. Han kan mycket.Läs mera »
04.02.2022 kl. 18:34

Förnyelse efter urkristet mönster

Församlingen i Antiokia var en lekfolksförsamling, grundad av lekfolk och hållen vid liv och styrd av lekfolk. Gravitationscentrum i denna församling var lekfolket. Heltidsarbetarna i den kristna rörelsen, Paulus och Barnabas, var ”församlingens gäster” eller ”levde i gemenskap med församlingen där” (Apostlagärningarna 11:26 enligt två engelska översättningar). De utövade ingen överhet över den lokala församlingen, inte heller ledde de församlingen. De var ”gäster”, ”i gemenskap med församlingen”. Detta stämmer överens med det uttalade syftet och meningen med de olika ”gåvor” som Gud gav.Läs mera »
21.01.2022 kl. 09:19

Det är något speciellt med nyår – också ett Covid-nyår

Trots nästan två års liv under trycket från en global pandemi, har jag outsläcklig tro och hopp för Metodistkyrkan i Norden och Baltikum. Trots allt har målmedvetna församlingar, pastorer, diakoner och andra ledare tjänat människor i sin närhet långt utöver det vanliga.Läs mera »
14.01.2022 kl. 11:02

Mod trots stormen

År 1873 skriver Horatio Spafford sången ”It is well with my soul”. Innan han gör det händer tre dramatiska saker i hans liv. Hans fyraårige son dör i den stora branden i Chicago och samtidigt blir han själv ruinerad. Två år senare planerar han att åka till Europa med sin familj. I sista stund skickar han familjen på en båt tidigare medan han själv ska fixa några saker relaterade till det ekonomiska nederlag han just upplevt. På Atlanten krockar skeppet på vilket frun och barnen finns och Spaffords alla fyra döttrar dör. Frun, som räddas, skickar honom ett telegram med orden ”Saved alone”. Kort därefter, när Spafford reser för att träffa sin sörjande fru, blir han där på Atlanten inspirerad att skriva nämnda sång. Läs mera »
10.01.2022 kl. 11:11

Vem har helhetssynen? Och tillgång till en kraft och ett hopp som kan bryta dödläget och sätta ord på vår dröm om en rimligare värld?

Polarisering är en ohyra. Förr räckte det med att man brottades med grannens pojke så hade man det. Idag räcker det med att titta på amerikanska nyhetssändningar eller hamna i ”fel” tråd på sociala medel så har man fått det. En svårare ohyra att handskas med. Tvånget att ta absolut ställning, för eller emot, ja eller nej. Den påtvingade och destruktiva polariseringen. Läs mera »
29.12.2021 kl. 09:37

Bakåt eller framåt?

För några månader sedan fick jag till min stora glädje tag i ett exemplar av den ABC-bok jag hade när jag var liten. Skatten fanns på ett antikvariat i Sverige och eftersom jag många gånger tänkt på den under alla dessa år beställde jag den. Det jag insåg när jag fick hem boken är att man i minnet väldigt lätt förskönar bilder från det förgångna. Läs mera »
28.11.2021 kl. 11:11