Kristen tro är en eldsrörelse. Det är att hitta sin egen plattform, uttänkt av Gud, och använda den. Genom århundraden har människor satts i brand, gett järnet och gjort sitt absolut bästa trots ibland otroligt motstånd. En eld tänd av den Helige Ande är inte detsamma som att man blir känslomässigt entusiastisk över något för en liten stund för att sen se hur allt dalar neråt igen. Förvisso finns där aspekter av samma element: Elden från Anden hålls inte heller automatiskt brinnande, år efter år, non-stop. De flesta av oss kommer att leva ett långt liv och vi behöver lära oss vad som håller igång elden, dag efter dag.
Elden från Anden är inte en snabb känslokick som lätt lyfter och försvinner, den är lika mycket en seghet och en kraft som håller på när andra för länge sedan tröttnat. Jag tycker mej ha märkt att när elden och passionen tar slut är det ofta plikten som tar över. Vi blir lagiska och tycker att det är dags för alla att bära ansvar. Vi pressar varandra att göra det som behöver göras, vi blir sura när alla inte inser vad som ligger på deras bord. Men det är inte i de termerna Jesus talar på pingstdagen. Han ritar inte upp kartan och säger: "Nu tar ni ett område var, nu delar ni på ansvaret, nu drar ni er inte undan". Istället: ”Men när den Helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen...” (Apg. 1:8). Jesus tecknar bilden av en ostoppbar störtflod. Han säger: Ni ska få kraft. Ni ska bli.
Idag vill jag söka den elden på nytt. Jag längtar efter den flod från himlen som gör mig stark och omöjlig att hindra. Jag vill få kraft. Jag vill bli.
Camilla Klockars
