Inkommande tisdag äter vi årets sista fastlagsbulle (i Sverige: semla). På onsdag börjar sedan fastetiden. Den har i alla tider varit viktig i de äldsta kyrkorna i öst och väst och på senare år återupptäckts mer eller mindre i de flesta protestantiska kyrkorna. Till och med veckotidningar och hälsoskrifter behandlar nuförtiden fasta. Men med all respekt för de katolska och ortodoxa traditionerna och det uppvaknande intresset bland oss andra, det är ändå pingstvännerna som bäst förstått vad som är meningen med att fasta. De har förstått styrkan i kombinationen bön och fasta.
Jag måste bekänna att min ”fasta” i många år begränsats till ”karkkilakko,” på svenska ”godisstrejk”. Jag läste att det i katolska familjer inte är ovanligt att man lär barnen vad fasta är på det sättet. Så visst var det ett sätt att börja, men jag gick ingen fortsättningskurs. Och därmed lärde jag mig aldrig djupet i fastan.
Att tidvis avstå från sådant som binder oss och upptar för mycket tid är både bra och nyttigt. Och att ge behövande sådant som är vardagslyx för oss själva, det är som det skall vara. Men jag tror att fastans främsta uppgift är att förstärka bönen. Att under en tid ägna mer tid åt bön, kanske med inriktning på något speciellt viktigt i våra liv. En god väns situation, församlingens utveckling eller läget i världen. Det senare är just nu speciellt allvarligt och aktuellt.
I Nya testamentet läser vi att församlingen i Antiochia sände ut Barnabas och Paulus som missionärer ”efter fasta och bön” (Apostagärningarna 13:1-3) och att dessa sedan utsåg ledningen i de nya församlingarna ”efter bön och fasta” (Apostlagärningarna 14:21-23). Sedan blev det vanligt i kyrkan genom århundranden att man fastar inför viktiga beslut och i krissituationer i landet.
Fastan har inte mycket eget värde. Gud som sände sin egen Son att lida och dö upphängd på ett kors är knappast imponerad av det lilla vi avstår från. Men när han ser att vi kombinerar fastan med vår bön ser han att vi menar allvar.
Convoy demonstrerar utanför Riksdagshuset med långtradare – de menar allvar. Iivo Niskanen tränade uthålligt för att vinna guld. Våra föregångare byggde kyrkan vi firar gudstjänst i. Varför skulle inte vi kunna detsamma?
Seriously? Menar du det? Riktigt på allvar?
Hans Växby
Feedback kan sändas till hans.vaxby[at]gmail.com
