När man är nybörjare så går det inte som ”på Strömsö” (tröjor med Strömsö-mönstret är så fina!). Det blir en del ojämnheter vilket leder till att det blir att sprätta upp och börja på nytt. Jag har också behövt hjälp för att komma vidare. Arbetet löper i långsam takt, eftersom tiden inte alltid räcker över för stickning.
Jag tänker att vårt liv kan liknas vid en stickning, det blir lite knutar, hål och ojämnheter längs med livet. Dessa ”knöligheter” kan vara bra tillfällen att stanna upp, reda ut och fixa till förrän man kan fortsätta vidare. Ibland kan vi behöva vägledning av andra för att få reda ut våra knutar. Det kan t.ex. ske i form av terapi, själavård, förbön eller i en cellgrupp. Jag tror det är viktigt att ibland stanna upp inför Gud för att bearbeta sådana tanke- och handlingsmönster som inte är konstruktiva. Därför behöver det i våra församlingar finnas utrymme och möjligheter till dessa typer av mänskomöten. Det behöver finnas platser för att möta våra medmänskor, såsom tillgång till cellgrupper, förbön och själavård. I dagens läge talas det mycket om psykiskt illamående och där kan också våra församlingar ha en viktig position i form av lyssnande öron, medmänsklig närvaro och bedjande händer.
Slutligen citerar jag ett par bibelord som behandlar vikten av att vandra bredvid och hjälpa våra medmänskor:
”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.” Rom 12:15.
”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” Gal 6:2.
En sista uppmuntran: Var lyhörd för dina medmänskors behov nu speciellt inför adventstiden och tiden före jul!
Annika Enlund-Piirto, aktiv i Gamlakarleby svenska metodistkyrka.
